Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXIV. Una går på besök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Inifrån sin dolda helgedom hämtade lilla Una en andlig
kraft, som genomträngde hela hennes varelse. Hon sov
gott den natten, med tårarna ännu glänsande på sitt lilla
milda och allvarliga ansikte.
Eftermiddagen därpå tog hon på sig sin bästa klänning
och sin bästa hatt. Fin blev hon ändå inte. Varenda liten
flicka i The Glen hade den sommaren fått nya kläder, men
inte Una. Mary Vance hade fått en fin broderad
linneklänning med röda sidenrosetter på axlarna och ett brett
sidenskärp i samma färg att knyta bak. Men i dag brydde
sig inte Una om att klänningen var urväxt och blekt. Hon
ville i alla fall ta sig så nätt ut som möjligt. Hon tvättade
och gnodde sig mycket väl i ansiktet. Hon borstade sitt
bruna hår, tills det var så lent som silke. Hon knöt sina
skoband mycket omsorgsfullt, och dessförinnan hade hon
maskat upp två långa hål i sitt enda par någorlunda bra
strumpor. Hon skulle gärna ha velat blanka sina skor, men
hon kunde inte hitta någon blanksmörja. Slutligen smög
hon sig oförmärkt ut från prästgården, kilade ned i
Regnbågsdalen, uppför sluttningen med de susande skogsträden
och ut på den landsväg, som löpte förbi stugan på kullen.
Det var en rätt så lång promenad, och Una hade blivit
både trött och varm, innan hon kom fram.
Hon såg Rosemary West sitta under ett träd i
trädgården, och förbi dalierabatterna smög hon sig fram till henne.
Rosemary höll en bok i knäet, men hennes blick sökte sig
ut långt i fjärran, på andra sidan havsviken, och hennes
tankar voro inte glada. Ellen hade inte visat några yttre
tecken till att hon gick och var misslynt, Ellen hade varit
mycket snäll. Men det kan ändå ligga någonting i luften,
som aldrig får uttryck, och stundom var tystnaden mellan
de båda systrarna på ett plågsamt sätt vältalig.
Alla de många små gemensamma intressen, som fordom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
