- Project Runeberg -  En roman om förste konsuln från den 18 brumaire till freden i Amiens /
188

(1904) [MARC] Author: Mathilda Malling
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Så länge de voro i sikte af slottet, redo de i skridt,
dock utan att tala med hvarandra. Junot och Rapp visste,
att när deras general såg ut som nu, var det icke värdt att
öppna sin mun. Så mörk som i dag hade de sällan sett
hans panna, och läpparne voro tätt hoptryckta med detta
uttryck af kall, oböjlig slutenhet, som alltid verkade så
skrämmande och förintande på hans omgifning.

Icke väl hade de passerat parkgrindarna, förrän Förste
Konsuln högg sporrarna i sin hästs sidor; de andra följde
efter, och i den klara sommarmorgonen satte de alla tre
af i sträckt karriär, med solen på ryggen. Hästarnes
hofvar klapprade muntert och taktfast mot den torra, steniga
marken.

1 öfver en timme redo de under tystnad. Solen steg
högre på himlen, hästarne badade i svett, och både Junot
och Rapp, som kommit direkt från Paris, började känna sig
hungriga och trötta.

De hade kommit in i skogen, under trädens skugga.
Hästarne föllo åter in i skridt, deras hofslag hördes knappt
mot den fuktiga mossan. Då tog Junot mod till sig: —
»Nå, general, hvad är det i vägen? Säg det blott till era
vänner 1 Ni vet, att om del gäller landet eller er
personligen — Rapp och jag äro alltid beredda att gå i elden.»

Bonaparte höll in sin häst; det var uppe på en hög,
långsluttande kulle, hvarifrån (man genom en ljusning i
skogen hade en vidsträckt utsikt. Han såg icke på sina
båda följeslagare; med ett dystert, plågadt uttryck under
de sammandragna brynen blickade hans ögon ut öfver
nejden. Plötsligt vände han långsamt hufvudet mot
kamraterna, och dröjande, med låg, liksom utsläckt stämma,
sade han:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 17:19:34 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/mmerofk/0190.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free