Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till och med en division, men att bära ansvaret för en
hel armé, det duger ingen tilll Jag behöfver bara vända
ryggen till, så går alltsammans åt helvete.»
De andra svarade icke. Junot böjde sig ned och
klappade sin häst på halsen.
»Nu är alltså den vägen till England stängd 1» suckade
han. »Det blir er sak, general, att finna en annan.»
>Ja, det blir min sak att finna en annan,» upprepade
Bonaparte häftigt, på en gång stolt och bittert. »Det var
min sak att eröfra Egypten, för att Kléber skulle spela udda
och jämnt om det, och Menou förlora det.»
De började sakta rida genom skogen, i riktning af
landsvägen, hvar och en upptagen af sina egna tankar.
»Å, när jag tänker på vårt högkvarter i Ezbekyeh!»
suckade Rapp, vänd till Junot. »Vi hade ändå många glada
timmar där nere i Kairo!»
De voro nu vid slutet af skogen. Nere från
landsvägen hördes en ung flickas skratt — det skar klingande
genom tystnaden, och officerarne sågo mekaniskt efter
henne, där hon på sin åsna, mellan två enorma korgar,
försvann vid vägkröken. Så sade Bonaparte plötsligt —
i det han afbröt en lång tankekedja — högt, med rasande
bitterhet:
»Jag skulle aldrig ha uppgifvit St. Jean d’Acre, aldrig!»
Med en kastning på hufvudet, som om han ändtligen
med våld ville skaka dessa grämande tankar från sig, tvang
han sin häst tillbaka och satte med ett väldigt språng öfver
det breda dike, som skilde skogen från landsvägen. Junot
och Rapp gjorde detsamma och följde sedan långsammare
efter. De visste, att deras utmattade djur ändå icke längre
kunde hålla fart med det, han red. Det var en af de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
