Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
trängde sig plötsligt den tanken på henne: men hvarför nu?
Hvarför just nu — för denna kvinnas skull? Är icke
Joséphine farligare, och hon har aldrig framkallat denna tanke
hos mig? Har jag ej sett Paris’ skönaste kvinnor flockas
om honom, tigga om hans leende, hans blick? Hvarför?
Edmée visste icke, att det i hvar kvinnas lif, när hon i
kärlek har nått det ödesdigra stadium, att hela hennes själs
intresse, alla hennes tillvaros trådar småningom samlat sig
om en — en människa, med växlande stämningar och
oberäkneligt blod — att det då en dag oundvikligen, förr eller
senare, kommer en kris, då tviflet rubbar tron, då det för
den, som i stolt segerglädje ej vetat, hvad kamp ville säga,
gäller valet mellan att kämpa med alla vapen — fina och
grofva — eller att helt nedlägga dem; då det icke ens i
hennes eget inre är fred för den stolta kärlek, som nyss
trotsat allt och varit sig själf nog. Då gäller det: antingen
att klokt söka inregistrera den i en eller annan af samfundets
gifna rubriker, skaffa sin kärlek ett ryggstöd utåt, eftersom
den inre nerven icke mera är stark nog att allena hålla den
uppe — eller att resignera, taga lifvet som det kommer,
sådant andras vilja skapar det för en. Och i bägge dessa
fall, blir den store, stolte Eros sig själf otrogen;
förtrollningen är förbi, den kommer icke mer igen. Denna kris
hade nu kommit för Edmée. En obetydlig yttre orsak, en blott
inbillning kanske, som för ett par månader sedan ej skulle
ha afficierat henne det ringaste, hade framkallat den. Hon
hade förlorat sig själf, gått upp i honom som personlighet
och andligt väsen, hennes själ hade blott fotfäste i honom
— nu var krisen där, tviflet var väckt, hörnstenen rubbad!
Madame Junot hade icke sett eller låtsade icke se
gäspningen. Hennes nyfikenhet var spänd, icke på länge hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
