- Project Runeberg -  En roman om förste konsuln från den 18 brumaire till freden i Amiens /
205

(1904) [MARC] Author: Mathilda Malling
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Konsuln. — »Nu tjänar han sina sporrar i freden med
England, och sedan göra vi honom till ambassadör — en
stoltare ambassadris kan Frankrike icke önska sig!»

Edmée vände sig till sin kusin, och, frankt, med ögonen
i hans, frågade hon honom:

»Hvad tänker du om mig — då du nu ser mig igen?*

»Det svarar jag icke på. Att jag i afton är här med
dig som hans gäst, är en svaghet, som mången man af
ära skulle förakta mig för. Men ... ja, det är min sak,
och jag är själf domare däri. Men ett vill jag säga dig,
min kusin: när jag, som du ser, gör allt för att umgås med
dig som en blott släkting, en blott bekantskap nästan, när
jag för vårt namns och ditt ryktes skull gör större
uppoffringar, än du kan väga eller mäta, så måste du åtminstone
spara mig för dessa upprifvande, plågsamma förklaringar,
hvilka du hvart ögonblick tyckes söka. Är det då
verkligen af så stor vikt för dig att veta, hvad jag tänker om
dig?»

Hon skakade på hufvudet och såg ut i rummet. — »Ja,
ibland har jag tyckt det. Men icke nu — intet är af vikt
för mig nu.»

»Hvad menar du?» sade han skarpt.

»Å, ingenting. Jag menar väl närmast» — hon talade
mycket långsamt — »att mitt lif småningom så har
koncentrerat sig i en enda känsla, att allt annat. . .»Hon afbröt
sig och gjorde en sväfvande, afvärjande rörelse med handen:

o

— »A, det är mig alltsammans så likgiltigt! Förstår du
mig, när jag säger, att ibland tycker jag, att lifvet liksom
tätnar och mörknar omkring mig, jag hålles fast som i ett
skrufstäd, jag kan blotf se framför mig — i en riktning

— och där ser jag ett ljus, så starkt, så starkt...» —

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 17:19:34 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/mmerofk/0207.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free