Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Gå!» skrek han. »Gå, lämna mig ensam med henne, som
jag älskade, och som var min, är min. Gå!» Han vinkade
befallande.
Louis de Chåteauneuf lade armarne i kors öfver brostet:
»Ni vet ej, hvad ni säger, general Bonaparte. Jag är
här i mitt eget hus. Min plats är hos min döda brud.
Nu är hon min! I ånger och död blef hon min.»
»Anger! Och ni tror, att hennes stolta själ förstod att
ångra? O, ni, som pockar på att vara hennes frände, ni
kände henne ej! Nej, i tvifvel och förtviflan sökte hon
döden.»
Louis tog ett steg fram emot honom — hotande: »Ni
bedrog henne? . . .»
Bonaparte höjde sina tunga ögonlock, och hans fasta,
järnblå blick mötte Louis’. Han skakade på hufvudet.
»Nej. Jag älskade henne — mer, än jag någonsin
älskat någon annan människa.» — Han talade sorgset, men
med fattning, och utan att behöfva göra våld på sig. —
»Jag kan förstå, att hon, sedan jag sist talade med henne,
har genomgått ett slags kris — jag kan ana, att hon trodde
sig stå framför en vändpunkt i vårt förhållande — och hon
var för stolt att ingå på ackord med lifvet ...»
Han afbröt sig och sänkte hufvudet, och åter föll han
ned vid hennes bädd med hufvudet mot hennes ansikte.
Stora, tunga tårar fyllde hans ögon.
Louis teg. Han stod på den andra sidan af sängen
och höll ännu krampaktigt fast sin kusins ena hand. Det
var, som om de båda männen ännu i döden drogos om
denna kvinna.
»Edmée — lilla Edmée,» sade han halfhögt för sig
själf — sakta, ovillkorligt. Han kom plötsligt att tänka på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
