Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Jag vill det inte — sade lian hastigt ooh
strävt. Och efter en stund’: Nog kan ni väl
stanna här? ...
— Ja — sade horn bara. Ja... Hon vände
sig om och ville gå in i huset. Han kunde inte
låta henne gå och tog fast i hennes ena hand.
Låt oss tala mera om det — sade han mycket lågt,
med en röst som hon plötsligt inte kände igen.
Men hon drog handen till sig — för första
gången såg Erik en skiftning av rött under de
djupt sänkta ögonlocken. Och med detsamma
gick hon ifrån honom.
Han stod stilla ett par sekunder — skymtade
henne inne i huset bakom en viftande gardin,
när hon i tvärdrag hastigt stängde sitt öppna
fönster. Därpå gick han ut lur trädgården — samma
väg som i går kväll — upp på ljungheden, som
nu lyste röd i middagssolen. Han bröt sig väg
genom enrissnåren upp till den gamla svedj an
— tänkte på, att här borde ändå huggas väg en
gång — och när han kom upp på kullen, kastade
han sig raklång framstiupa ner i tuvorna.
Men vad hjälpte det att springa ifrån det?
Själva luften här uppe, själva den djupa
tystnaden var full av deras två röster: »Vera?»
»Ja» ... »Jag vill» ... »Ja» ... Varför skulle han
inte få leva sitt eget liv?... »Ja»... »Ja»...
Och hon hade inte ens sett på honom, när hon
sade det,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
