Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
misstaga sig på, att det var »du», när han sade
det. Och det fastän han på svenska blott en
enda gång tillåtit sig att använda ordet.
Vera nickade bara tyst med sin lilla
allvarsamma min, i det hon genast reste sig upp.
Ilon hade alltså sjiälv förstått, att de måiste
tala med varandra och rådföra sig med
varandra — hon hade suttit här och längtat
efter honom... Han böjde sig ned över henne
och tog fast hennes hand, som kändes hård
och skrovlig, och tondeis knappt se på henne,
när han med glödande vördnad för första
gången lyfte den upp mot sina läppar.
Ett par ögonblick tego de bägge. Hon stod
stilla under det gulnande römnbärsträdet och
littaidie nedåt. Så drog hon sakta handen åt sig
och förde den upp över pannan och ögonbrynen.
Ingen av dem sade ett ord.
De började gå uppåt kullen — hon alltjämt
ett par steg före honom — och där uppe mötte
de kvällsbrisen, som kändes kall. Hon
huttrade litet i sin tunna klänning och vände sig
halvt om emot honom, i det hon plötsligt sade:
— Vad himlen är röd i kväll... Vi få väl blåst...
Sådana yttranden var han van vid —
hennes karaktäristiskt opersonliga sätt, varpå hon
för det mesta inledde ett samtal. Så fick han
i regeln fortsätta det och säga, vad han hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
