Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var en utmaning, en nästan lite oförskämd
utmaning, gentemot en ung dam, som han nu
träffade blott tredje gången i sitt liv — och på
samma gång ett slags förebråelse, som hon —
ifall hon mindes, och det gjorde hon — inte
kunde undgå att förstå.
Hon satte armbågen mot bordet och stödde
kinden mot ena handen, medan hon med den
andra sopade ihop rosenbladen, som från skålen
fallit ned på bordduken. De kände bägge — hon
kanske mest — att han förgått sig och ingetn
rättighet hade att tala till henne på det viset.
— Förlåt mig, sade han hastigt, mycket lågt.
Nu såg hon upp på honom — osäkert och
tafatt, men med ett uttryck i ögonen, så djupt
förebrående, att han kände det helt in i själen.
Hon teg ännu — liksom betänkte hon sig ett par
sekunder — och sade äntligen beslutsamt med
en röst, som darrade litet.
— Ni är den ende här, som har känt mig,
innan — innan jag kom hit. Jag förstår, att ni
tycker, att jag har förändrat mig.
— Nej — sade han hastigt. Inte förändrat
er — inte alls. Ni är er lik, men...
— Jag vet inte, om ni har hört, att min
styvfar för inte länge sedan har gift om sig?...
Hon var en rik änka och ägde huset, där vi
bodde på Värnö. Jag ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
