Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en nygift hustru, som han kände så föga, var det
oförlåtligt taktlöst, nästan kränkande. Hon blev
röd ända upp i pannan och såg så envist ned i
knäet, att han ovillkorligen kände sig säker på,
att hennes ögon voro fulla av tårar. Impulsivt
reste han sig upp från sin plats och gick fram
och lade handen på soffkarmen bakom henne.
— Ni förlät mig för en stund sedan — men
nu duger det väl inte att ännu en gång be om
förlåtelse ?
Med uppbjudande av hela sin förmåga att
behärska sig, sade hon:
— Jag förstår inte, vad herr Seiszing
menar? ...
Han sade: »Jo». Och med sin blick tvang han
henne att se upp. Han hade rätt — ögonen
stodo verkligen fulla av tårar. Hon brast plötsligt
i gråt och gick ut ur rummet.
Han blev stående vid bordet: flat och
skamsen, rasande på sig själv och osäker om han
icke kanske genast borde lämna rummet och
utan avsked gå sin väg.
Efter ett par minuter kom Edith in igen —
ännu rödögd men alldeles lugn och med
ansträngt värdig hållning. Hon sade:
— En sådan löjlig scen för ingenting... Det
är j a g som skall be om ursäkt... Jag var ett
barn för tre år sen och borde väl kunna tåla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
