Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vid sin bror och de sågo bägge på Edith. Yvonne
blev lite stött över att farbror Unos ord skulle
räknas för en »komplimang» och visade det i
det sätt, varpå hon vände sig till Erland.
— Är det sant? frågade hon honom.
— Vilket? Det om ögonen?... Det är både
sant och inte sant.
— Men jag bryr mig inte om att likna någon
annan, sade Yvonne på fullt allvar.
De skrattade alla och Marianne, som nu också
från det inre rummet hade närmat sig det övriga
sällskapet, lade, liksom ursäktande, sin hand på
Ediths axel:
— Ingen vet, hur jag längtar efter, att Yvonne
snart skall bli tjugu år: riktigt vuxen.
— Varför det? sade Henning muntert. Hon
är ju så förtjusande uppfriskande som hon är.
Han såg vänligt faderligt, nästan beundrande
på Yvonne, och när hon mötte hans hlick,
rodnade hon av nöje. Det gjorde hon alltid när
någon visade, att de tyckte om henne. Och hon
kom ihåg det — hon glömde det aldrig. Hon
tog vara på ord, betoningar och blickar och
gömde dem i sitt hjärta, liksom hon i sin byrå
gömde sina gamla skolbetyg och sina
kottiljongs-dekorationer. När hon förr i världen kommit
hem från en bambal, hade hon alltid reelt gjort
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
