Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hörde rösten och smålog ned emot henne. Han
— lika litet som någon annan — var långtifrån
omedveten om Yvonnes barnsliga svaghet för
honom själv, men då han aldrig tog henne
riktigt på allvar, behandlade han henne oftast rätt
självsvåldigt: ibland som en yngre syster, ibland
nästan som en bångstyrig fölunge, som man
måste hålla styr på! Nu mötte hon hans vänligt
gillande, liksom tacksamma blick och rodnade
av nöje. Hon var alltid vacker — det hade varit
eget, om Mariannes dotter inte hade sett bra
ut — ibland, när hon smålog, när hon var
nöjd med sig själv och andra, kunde hon vara
förtjusande, hade ett slags säregen charm, som
på sitt vis nästan överträffade moderns. Och
Erland, trots sin intensiva, från första
ögonblicket fullt medvetna böjelse för Edith, var vid
sådana tillfällen allt annat än känslolös för
Yvonne. »Lilla hjärta», tänkte han nu — »lilla
varma hjärta, som aldrig tål orättvisa och
översitteri ...» Nu kom han inte ihåg, hur ofta han
själv — med fog! — förebrått henne hennes
tanklösa övermod och brist på rättvisa. Men
det var också bara en kort sekund han tänkte
på Yvonne — han hörde Ediths styva klänning
frasa, då hon från pianot gick förbi honom och
fram till sin man, som tacksamt, med öm
artighet kysste henne på handen och — utan att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
