Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lugnare ögonblick visste Anne-Sophie det. Hon
ville visst inte skada eller förtala Edith — det
sade hon till sig själv — men hon ville — hon
ville, att andra, först och främst Marianne
och Yvonne, skulle se på henne med precis
samma ögon, som hon själv såg på henne.
Edith var en främling, en inkräkterska, hennes
mor hade i sitt äktenskap varit trolös mot sin.
man och hennes barn kunde ju nästan
betraktas, så att säga, som en levande lögn. Vore väl
någon skyldig att förutsätta oförvitlighet hos
dottern till en sådan mor? Hon teg ju: hon
talade inte med andra om vad hon visste —
Vilhelm skulle inte kunna förebrå henne, att
hon förrådde någon, men att hon ville varna
Marianne och Yvonne mot ett grannskap, som,
om de visste allt, nödvändigtvis skulle förefalla
dem förhatligt, och, som sakerna stodo,
inne-bure oberäknelig fara för familjens sinneslugn
— vore det inte helt naturligt, vore det inte
rent av en systers plikt? Men hon hade sårat
Yvonne, kränkt en känsla, som var dubbelt
ömtålig, därför att den inte öppet fick visas. Det
hade gjort den stolta flickan ont att höra, att
»ett barn kunde se», hur dyrbar en annan vor,e
för den, som hon höll av. Från första stund
hon såg Edith, hade hon ju — nästan
instinktivt — haft förnimmelse av, att hon själv i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
