Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Strax efteråt blev trakteringen inburen och till
en början hade de unga damerna inte mycket
att säga varandra. De talade om småbröd och
marsipan och julbaken och att det var tråkigt,
att Yvonne inte hade tagit sitt handarbete med
sig: idel vardagliga ämnen, som de bägge
egentligen ringaktade och blott tyckte goda nog åt
andra — inte åt dem själva. Yvonne såg på
Edith, på hennes tjocka, mattblonda hår, som
fallit ned, medan hon vilade huvudet mot
kuddarna och som ännu, fastän hon sökt sätta upp
det så gott hon kunde, såg lite rufsigt ut och
klädde henne ännu bättre än annars... Och
Edith såg på Yvonne.
Hon kom ihåg, att någon en gång hade sagt
— det var visst kandidat Martell — att om
andra unga flickor liknade rosor och liljor, så
liknade fröken de Breteuil en iris. Det var
nog sant: en mörk iris. Och som hon förstod
att klä sig — tänkte hon — eller var det
Mariannes smak? Nu hade hon på sig en mörkblå
klänning av något styvt glänsande tyg, som
skiftade i metallgrönt och föll i raka långa veck
längs figuren. Omkring halsen bar hon ett tätt
veckat, upprättstående rysch av mörkgrå tyll,
besatt med små fina stålpärlor och framtill
ihopfäst med en avlång stålbrosch, som gnistrade i
många finslipade facetter. Hon var inte så blek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
