Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det gjorde henne gott att en gång få sitta och
prata med en jämnårig — om ingenting, om
kläder och utseende och annat strunt, som
flickor tala om, när ingen av dem vill säga, vad de
tänka. Hon hade en sekund fått lite
hjärtklappning, när Yvonne nämnde Erland och sade, att
han kom hit i kväll, men fastän hon inte sett
honom sedan den där eftermiddagen för nästan
fjorton dar sedan, kände hon sig inte alls rädd
för att möta honom nu. Hon hade skjutit det
åt sidan — skjutit det alltsammans bort ifrån
sig, så långt bort hon kunde, och med sin
vana att behärska sig och behålla allting för sig
själv, hade hon i all stillhet äntligen återfunnit
sin vanliga vardagsro och sina vanliga tankar.
Och om hon än då och då emellanåt kände,
att hon kanske vandrade på ganska tunn is, så
bar den henne i alla fall. Hon var just i kväll
riktigt lätt till sinnes och nöjd med allting
omkring sig, inte ens fysiskt trött — som hon
ibland nuförtiden kunde känna sig; bara glad
över att få sitta stilla i sin soffa och se på det
skära ljuset över silverbrickan och
kristalltallrikarna på bordet, över hela det vackra
rummet, över Yvonnes ansikte och över den vita
dörren där borta, genom vilken Erland Seiszing
snart skulle komma in och säga: »God kväll,
Edith.» Hon längtade efter hans röst, som hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
