Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och tydligt: Henning Vilhelm, sade hon... Och
lite efter bad hon hälsa alla och nämnde
Yvonne... Men sedan kunde vi inte tyda vad
hon sade... Stackars liten... Det var alltihop
så förvirrat och det gick så fort.
Marianne och Yvonne föllo på knä vid sängen
och Vilhelm stod vid fotändan med händerna
hopknäppta mot sänggaveln. Sedan fröken
Regina slutat sitt viskande samtal med Marianne,
satt också hon och teg, trött och bedrövad.
Waast själv ordnade litet vid huvudgärden och
gick bort och ställde sig vid sidan av Vilhelm.
Längst borta stod Erland Seiszing tyst. I detta
ögonblick kände han ingen sorg över Ediths
död: hon var »fri», som hon en gång hade
önskat sig, och på sätt och vis närmare
honom, än hon någonsin kunnat komma, då hon
levde. Men han önskade — det var det enda han
önskade, att han hade kunnat få vara ensam
med henne.
I skenet av de många stearinljusen, som de
gråtande tjänstflickorna efter att ha ordnat
bädden av sig själva stillsamt satt in i rummet, låg
hon vit, nästan genomskinlig, bland sina många
spetsar och i det finaste, mest dyrbara linne,
som det gamla huset kunde framvisa. Det blonda
håret hade de brett ut över axlama, och
ögonlocken — de märkvärdigt vita, tunga och tjockt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
