Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
faster Kathinka och faster Mina, hörde barnen på Råsnäs
blott sällan och vårdslöst nämnas. Ända tills det en
vacker dag kom brev om att stackars faster Mina, vilken
som en fattig telegrafist länge försörjt sig själv och sina
många barn genom att hyra ut rum åt badgäster i
Södertälje, äntligen lämnat detta jordiska. Troligen hade
emellertid denna underrättelse ej heller gjort något vidare
intryck på Råsnässläktingarna, ifall det ej befunnits
nödvändigt att upptaga den yngsta okonfirmerade flickan i
deras hus. Dock varade det ganska länge, innan Lars
Anton Orth, som med så avgudisk kärlek betraktade sina
egna barn, kunde besluta sig för att göra detta offer för
systerns hemlösa dotter. Det var närmast fruktan för
vad »folk» skulle säga om honom, som gjorde, att han
äntligen beslöt sig för att skicka efter lilla Aline
Videstam — en liten blond bleknos, som, ehuru hon var lika
gammal som Thorborg, kunde ärva dennas klänningar.
De Orthska barnen voro alla mörka, men Alexandra,
den näst äldsta dottern, var så mörk, att hon med
lätthet kunde tagas för en zigenerska eller — vilket kom
sanningen något närmare — en kreolska. Mormodern sades
ha varit en fransk plantageägares dotter från en av de
danskvästindiska öarna och dotterdottern liknade slående
hennes porträtt, målat av Marstrand, vilket var den
enda tavla av värde salongen på Råsnäs kunde skryta
av. ’Hon — flickan — var liten, graciös, nästan spenslig,
varmt gulblek, med smalt, elfenbensvitt ansikte och ett
par stora, avlånga ögon, bottenlösa, svarta, under tungt
fransade, lättjefullt sänkta ögonlock. Men hakan var
bred och starkt tecknad med en djup, bestämd grop i
mitten, och hon hade, när hon tänkte allvarligt eller satt för
sig själv, en vana att draga ihop ögonbrynen och skjuta
ut den röda, fylliga underläppen, vilket alltid gav hen-
2. — Karl Skylte8 huslru.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
