Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Hur kände d u dig? frågade Helga.
— Jag har ju sagt, att jag tyckte det var synd om
henne. Jag var ju enkelt klädd och reste på andra plats
— naturligtvis ville hon, att den rika svägerskan skulle
tro att Winterfeldtarnas svenska bekantskaper voro
mera imponerande. Jag förstod det genast och nickade
till henne och gick. Hon menade inte ett dugg illa
egentligen — det gör inte Ulla Redwood heller — inte ett
dugg. Det är bara ett slags konstitutionellt snobberi, som
en hel mängd människor äro bekajade med och omöjligt
kunna lösgöra sig ifrån...
Hon teg lite. Systern tittade — liksom frågande —
från sidan upp i hennes ansikte.
— Jag talade en gång med... med en av mina
vänner om det, fortfor Alexandra — om dessa små
förödmjukelser, som man infe Undgår... Han var ond på mina
vägnar — det blir Karl också... Och jag kunde inte
övertyga någon av dem om att det egentligen bara är en
— vad skall jag säga — ryggradssvaghet, som de flesta
damer lida av.
De hade satt sig upp i släden och voro nu åter på
hemvägen. Framför dem — in under granarna — gled
ett helt tåg av slädar. Det såg trevligt ut, och Xandra
satt och förklarade för sin dotter, som nu var mera vaken,
vägens och traktens små märkvärdigheter. Men Helga,
som måtte ha tagit sig nära den annars så beskedliga
och artiga grevinnans ovänlighet, återknöt snart
samtalet.
— Din svägerska Malin är inte sådan? Tonen var
lite ängsligt frågande.
Alexandra skakade på huvudet. — Du vet ju att hos
Skyttarna finns inte tecken, till småaktighet, sade hon.
Dessutom är hon själv mycket stolt. Och det är ovan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
