- Project Runeberg -  Karl Skyttes hustru /
87

(1922) [MARC] Author: Mathilda Malling
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

visade sig Vilma, den annars av syskonen litet
tillbaka-satta och kritiserade Vilma, vara till stor tröst och
hug-svalelse för hela familjekretsen. Thorborg hade alltid
påstått, att hon hade »tjockare skinn» än de andra, och
det var under dessa omständigheter en lycka. Hon var
den enda, som vid middagsbordet talade öppet och frankt
med pappa, förstod att intressera honom och hålla målron
vid makt. Mamma sade sällan något — det hade hon
vänjt sig av med för länge sedan — Ludvig och
Thorborg hade alltid sitt att tänka på, Helga, som aldrig hade
stort att tala om, lät sig nu genom sin intensiva sympati
för syskonen helt och hållet förstummas, och Alexandra
hade, sedan hon kommit tillbaka från sitt långa besök på
Marieholm, blivit så underligt apatisk och liknöjd för dem
alla.

En eftermiddag, då hela familjen var bortbjuden och
Xandra tillika med Thorborg var ensam hemma för att —
som det hette — »taga vara på barnen», blev hon, som
icke på flera dagar hört det minsta från Marieholm,
överraskad av ett högst oväntat besök.

Hon var ensam ute i den stora varma glasverandan,
där hon — på knä på den gula halmmattan mittför de
öppna dörrarna åt trädgården — just höll på att hjälpa
sin dotter Eva, uppkrupen på stolen framför henne, att
knäppa kängorna. Plötsligt föll en skugga över det
glänsande ljusa golvet — hon såg upp och såg Thomas Carter
stå nedanför trappan.

Han lyfte på hatten och hon nickade goddag utan att
resa sig upp. Men hennes ögon hade tydligt sagt honom,
hur förvånad och glad hon blev.

— Stora dörren var bommad och stängd, sade han
leende — halvt ursäktande. Hon reste sig upp och bad
honom lite tafatt komma in.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 17:20:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/mmksh/0089.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free