- Project Runeberg -  Malin Skytte /
154

(1922) [MARC] Author: Mathilda Malling
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

hade alltid detta ord, den tändande gnistan, fattats.
Ty Elof var för hederlig att uttala det, så länge han —
som han ännu beständigt gjorde — blott tänkte på
henne för att jämföra henne med Malin. Han saknade
hos Mary allt det han älskade hos Malin — framför
allt den ömma, allt förstående sympati och den ljuva,
skälmska inkonsekvens, som han i sitt innersta ansåg
för det enda evigt kvinnliga oöh som hans själ hungrade
efter. Dock medgav han, att Mary på sitt sätt var lika så
egendomlig som Malin — också hon var en av dem,
vilka, som han sade, »stodo utanför linjen». Linjen —
denna överklassens hela kompakta falang av sällskapligt
och intellektuellt disciplinerade och uniformerade
kvinnor, välklädda, hyggliga, bildade med sitt evigt enahanda
»fina sätt» och »goda smak»; alla dessa unga damer,
vilka efter hand, ju mera han som läkare kom i
beröring med dem, blott uppväckte hos honom en trött och
förbittrad motvilja. Han medgav, att Mary var bildad,
god, klok — förträfflig på alla vis, men ... Hennes
osmidighet, hennes envisa, modernt vetenskapliga
optimism — hon trodde till exempel blint på alla tekniska
framstegs välsignelse — hennes ofta pedantiska
tvärsäkerhet och naiva ortodoxi, just då hon inbillade sig
vara som allra mest heterodox, allt detta stötte honom.
Och ändå höll han av henne — mycket, men icke mest.
Det hade funnits ögonblick, då de båda känt sig stå
varandra så nära; då hennes väsen, mildrat och
dämpat, slutit sig så tätt och innerligt till hans; då han med
hennes hand i sin och med ekot av hennes allvarliga,
innerliga och energiskt övertygande stämma ännu i sina
öron glömt den anidra. Och i sådana ögonblick hade Elof
Hellwer, rörd och betagen av denna trofasta, prövade
och passionerade ömhet, mer än en gång sagt sig till

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 17:20:28 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/mmmalins/0154.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free