Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
loftssvalen, innan hon tog ljuset med sig in i
sängkammaren, där det sparsamt släcktes och utbyttes mot en
»pråsa». Och den livsglade och äventyrslystne löjtnant
Joachim Skytte måste finna sig i att bli körd i säng som
en skolpojke klockan tio — han måste finna sig i det, ty
här uppe i Västra Göinge härads magraste ödemark hade
man sannerligen inga som helst andra resurser för natten
än att beskedligt krypa till kojs. Han förbannade faster
Charlotte och hela menagen på Munkeboda, läste en
smula och sov som en stock till klockan halv sju, då en av
flickorna vanligtvis ängsligt knackade på dörren .och bad
honom för Guds skull skynda sig ner, ty mamma blev ju
så ledsen om hon fick vänta med ölosten.
Flickorna hade han snart blivit intim med — i
synnerhet Beata, som var så vänlig och munter och hjärtegod.
Karin Maria bråddes väl mycket på faster Charlotte —
hon var stel och förnäm och »gav sig air», men när man
talade med henne, insåg man snart, att hon både var mera
tänkande och mera erfaren än systrarna. Hon hade
till-bragt ett par vintrar i Stockholm och Kristianstad, och
Joachim var från början mycket mera bekant med henne än
med de yngre flickorna. Agneta var ju bara barnet, men...
Men hon hade några satans ögon, lilla kusin Agneta!
Allt sedan det första ögonblicket han såg henne, tänkte
Joachim mest på Agneta. Hon var så oberäknelig —
emellanåt så barnsligt yster, så okonstlat förtroendefull och
öppenhjärtigt pratsam, emellanåt åter så skygg och
misstänksam, så sluten och stilla, att han kunde bli helt nervös
och het om öronen samt gå och undra på »vad han hade
gjort henne», eller om hon »hade hört något om honom».
Så kunde hon ibland, när han icke såg på henne, sitta och
följa honom med sin fientligt allvarliga, undrande, mörka
blick, som han kände utan att vilja möta den, ty då — det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
