- Project Runeberg -  Skyttes på Munkeboda : Hemliv i Skåne 1830 /
61

(1922) [MARC] Author: Mathilda Malling
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

De gingo och tego. Solskenet glittrade på de ljusgröna
åkrarna och skogen, som svagt började skifta i rödbrunt.
Tjälen var icke ur jorden ännu, och de djupa hjulspåren på
vägen voro nu på morgonen täckta av spröd, vit is, vilken
krossades som tunt glas under deras fötter.

De fortforo att gå tysta bredvid varandra. Plötsligt,
liksom driven av en ingivelse, böjde Joachim sig hastigt
fram och såg in under kråkan, in i Agnetas ansikte. Hon
hade ögonen fulla av stora tårar, färdiga att falla.

— Men Agneta, viskade han. Varför i all världen...?
Han tog hennes hand, som slappt hängde nedåt kjolen, i sin
och böjde sig fram.

— Agneta, varför i herrans namn går du och gråter?
frågade han ännu en gång mer bestämt, oroligt.

— För det... för det... snyftade hon, för det, att
kusin Joachim inte säger ett enda ord till mig.

— Men Agneta, började Joachim varmt, jag går ju här
och är så glad bara för det jag får lov att gå bredvid dig,
sötaste, här tryckte han ömt den lilla handen i
bälgvanten, gå bredvid dig och tiga. Vad skulle jag då kunna
säga, som vore gott nog?

Agneta teg bakom sin vita, styvstärkta kråka. Av hela
hennes profil såg han bara hårlockarna framtill och näsan,
en liten rund, dunig nästipp, som såg trotsig ut.

Och med den märkliga rapport det är mellan två, som
älska varandra, gissade han, vad det var hon tänkte på.

— Du vill... du vill, att jag skall säga... det jag icke
fick sagt i går...?

Agneta rätade en smula på sig, trotsigt, liksom för att
tillkännage, att n u kunde det vara detsamma. Men
Joachim lät icke narra sig av denna låtsade likgiltighet; leende
böjde han sig fram och drog hennes arm in under sin.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 17:20:52 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/mmskytt/0063.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free