- Project Runeberg -  Skyttes på Munkeboda : Hemliv i Skåne 1830 /
102

(1922) [MARC] Author: Mathilda Malling
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

inte sens commun längre. Här går jag och kan ingenting
besluta, ingenting taga mig till, förrän jag hört ifrån henne.
Jag har inte sett henne på nära en månad, inte ens fått en
hälsning ifrån henne, jag vet inte ens om... Joachim höll
på att säga: »om hon har förlåtit mig», men han hejdade
sig. Varken han eller Agneta själv hade med ett ord
berättat flickorna, vad som den sista eftermiddagen
förefallit dem emellan i mamsell Fikens kammare. Joachim
hoppades, att Agneta lika bittert ångrade sin häftighet som
han, men han hade icke fått den minsta bekräftelse därpå.
Nästa morgon hade majoren själv fört sin dotter till
Kristianstad med ett brev från majorskan till hennes släkting,
krigsrådinnan Fagerhjelm. Detta våldsamma odi
förbittrade »nej» var alltså det sista ord, Joachim hört från
Agnetas läppar, innan hon tidigt på morgonen — blek, med
nedslagna ögon — i hela familjens närvaro formellt räckte
honom sin hand till avsked. Natten hade han emellertid
tillbragt med att skriva ett ytterst förtvivlat, ytterst
romantiskt och ytterst osammanhängande brev, vilket han
på morgonen fått den sympatiserande Beata att praktisera
ned i Agnetas koffert. Men hon hade icke givit honom det
minsta tecken på, att hon funnit och läst denna epistefl.

Flickorna fortforo att skriva, ganska oberörda. De voro
nu tämligen vana vid Joachims »Roquairoller», som Beata
med en ytterligt begreppsförvirrad och sorgligt
ogram-matikalisk häntydning på Jean Pauls berömda »Titan»
kallade kusinens ofta återkommande anfall av otålighet
och oro över att intet höra från den flicka han så varmt,
så häftigt och uppriktigt älskade.

Ett ögonblick blev han obeslutsamt stående och
betraktade halvt vredgat, halvt ironiskt de bägge fredligt sänkta
huvudena och händerna, som sirligt och betänksamt
präntade bokstav efter bokstav på papperet. Därpå tog han

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 17:20:52 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/mmskytt/0104.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free