- Project Runeberg -  Skyttes på Munkeboda : Hemliv i Skåne 1830 /
116

(1922) [MARC] Author: Mathilda Malling
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Då hörde hon åter — denna gång alldeles tydligt —
någon försöka att tränga sig emellan fläderbusken och
muren bredvid hennes fönster. Hon reste sig upp från sin
plats i fönstret — och plötsligt kom hon att tänka på att
det naturligtvis bara var Stinå, som varit ute på dans med
artilleristerna.

— Är det du, Stina? frågade hon sakta för att icke
väcka någon i huset och bringa pigan i förlägenhet.

— Nej, Agneta, viskade en stämma, som hon alltför
väl kände igen, oaktat den nu var mer än halvkvävd av
undertryckt skratt. Du borde då kunna gissa, att det
är jag! 4? jf

Och löjtnant Skytte — triumferande, själaglad över
att nu äntligen ha besegrat det sista hindret — trängde sig
småleende fram bakom den täta, styva fläderbusken.

Hade han vid ljusan dag ångerfull och högtidlig
presenterat sig i krigsrådets salong, skulle Agneta säkert — med
tanke på deras sista stormiga möte i mamsell Fikens
kammare — både varit en smula generad och därtill, som hon
själv brukade säga, »fiére och retirée». Men nu i afton, då
han som en annan landstrykare, på en gång djärv och
ödmjuk, skälmaktig och känslofull, sans façon klev över
muren och smutsig, sönderriven och utan mössa plötsligt stod
mitt för henne i månskenet under hennes fönster, då...
ja, då kunde verkligen inte Agneta ett ögonblick längre
behålla sin överlägsna värdighet. Utan tanke på sin en smula
bristfälliga toalett och sitt orediga, halvupplösta hår,
sträckte hon okonstlat, längtansfullt bägge sina händer
emot honom och viskade jublande :

— Kusin Joachim!

Det var icke tal om försoning eller förlåtelse — ingen
av dem kom ens i ögonblicket ihåg, att något sådant kunde
komma i fråga. Han lade blott bägge sina armar om henne,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 17:20:52 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/mmskytt/0118.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free