Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pressen och det intellektuella lifvet - 20. Engelska excentriciteter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32 6 PRESSEN OCH DET INTELLEKTUELLA LIFVET.
af en handfull socialister — såsom fallet var med den londonska
dockarbetarstrejkens ledare, John Burns.
Ja, 1889 års stora strejk i Londons hamn är ett godt exempel
på den offentliga meningens ursprunglighet och makt i England.
Enligt olika auktoriteter förlorade London dagligen, under de fyra
veckor denna strejk varade, mellan 70,000 och 100,000 pund sterling
i följd af hämmad affärsförbindelse och hvilande arbete. Ingen
affärsgren undslapp svåra förluster. Det var förlusten af en månads
handel för Londons hamn.
Ett litet borgerligt krig, som kanske kostade honom bortåt
fyrtio millioner kronor — och John Bull, vår praktiske vän knotade
icke, utan tvärt om offrade sina fyrkar med entusiasm för att
förlänga kriget, öka förlusterna — och för att tillförsäkra sjåaren hans
penny pr timme löneförhöjning. Det låter ju excentriskt. Ja, det
vore en orimlig motsägelse — om den offentliga meningen i
England vore identisk med de stora tongifvande bladen och de stora
parlamentariska ljusen. Ty dessa senare förklara tillvägagåendet
helt enkelt vansinnigt, »en vanvettig revolt mot de
nationalekonomiska lagar, som härskat i vårt land sedan Cobdens och Brights
dagar». Daily News skref långa ledare om den fruktansvärda
vådan af att den offentliga meningen gjorde intrång på
»kontrakt-friheten och den fria konkurrensen». Och andra tidningar, som ej
stodo så välvilligt på arbetarnas sida som det stora liberala organet,
siade det brittiska samhällets upplösning och undergång, därför att
»en oansvarig opinion» vågade »rubba den naturliga jämvikten
mellan tillbud och efterfrågan i arbetsmarknaden». »Hvarför slå
den klassiska nationalekonomiens grundsatser i vädret — då intet
kan vinnas; ty sjåaren med eller utan sin pennytillökning är ej
stor skillnad för samhället; det är ju blott att statuera ett exempel
på hvad man icke borde göra —» ropades det i korus från
regeringsorganen. Ställningen var i själfva verket härmed fullkomligt
riktigt karakteriserad. Den offentliga meningen i det moderna
England hade gjort revolutionen mot den äldre nationalekonomins
laissez-faire-doktriner. Sedan det under de sista åren allt tydligare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
