Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kort efter år 1222. Men konungalängden böljar först med Olof Skötkonung, oeh
den andra upptager endast ett par lagmän från hednatidens slut. Båda
förteckningarna meddela för öfrigt föga mer än namnen.
Under hednatiden var väl skrifkonsten icke okänd i Sverige, och mången
runinskrift från denna tid är bevarad till våra dagar. Men lika vigtiga som
dessa inskrifter äro för kännedomen om språket och månget kulturförhållande*
lika litet upplysa de oss om det som man vanligen menar med Sveriges
historia.
I afseende på skriftliga källor till denna äro vi således nästan helt och
hållet hänvisade till utlandet. Äfven de utländska författarne hafva dock
endast föga att förtälja om Sverige under hednatiden; det är egentligen först
om den allra sista delen af denna period, som deras berättelser om svenska
förhållanden blifva mera upplysande och fullt trovärdiga.
Första gången vi i de gamles skrifter spåra den Skandinaviska norden
torde vara i berättelsen om den resa, som Pyteas från Massilia, det nu
varande Marseille, omkring 300 år före Kristi födelse företog till norra Europa.
Han besökte härunder Britannia och hörde der omtalas ett stort land Tule1,
som låg sex dagsresor derifrån mot norr och gränsade till det isiga hafvet.
Invånarne i Tule idkade åkerbruk; säden sammanfördes i stora hus (lador),
der axen uttröskades, ty detta kunde icke här, såsom i södra Europa, göras
under öppen himmel, emedan man i Tule sällan hade solklara dagar, men
deremot öfverflöd på regn. Af säd och honing bereddes ett slags dryck, hvarmed
tydligen afses mjödet. I synnerhet som Skandinavien äfven enligt senare
klassiska författares åsigt låg norr om England, torde det icke lida något tvifvel,
att Pyteas med Tule betecknar den skandinaviska halföns vestra kust,
troligen den norska. Pyteas meddelar äfven underrättelser om bernstenens
hemland, det vill säga Östersjöns södra kustländer. Han omtalar der ett folk,
guttoner, hvilket, såsom vi i det följande få tillfälle att visa, torde vara en
omständighet af stor vigt, emedan man i detta ord utan svårighet synes kunna
igenkänna gutarnes eller götarnes namn.
Trovärdigheten af Pyteas’ uppgifter har visserligen varit ifrågasatt,
i synnerhet emedan dessa uppgifter icke stämde öfverens med de föreställningar
den gamla tidens geografer hade om Norden. En oveldig granskning har
emellertid visat, det någon anledning att betvifla Pyteas’ sanningskärlek icke
finnes, och man har i senare tid ådagalagt 1 2, att en berättelse som Pyteas
meddelar om en märkvärdig företeelse i hafvet vid Tule, och hvilken
berättelse just blifvit anförd som prof på denne resandes dikter, i sjelfva verket
är en ganska trogen skildring af det egendomliga sätt, hvarpå vattnet vid
våra kuster tillfryser.
Olyckligtvis hafva alla Pyteas’ egna skrifter gått förlorade, och vi ega
1 Man har antagit» att namnet Tnle uppkommit af ett i det fornirländska språket
före-kommande ord Thual, som betyder norr.
2 Nilsson, Skandinaviska nordens urinvånare. Bronsåldern. Andra upplagan (Stockholm,
1862—1864), s. 139.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
