Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tecknats förr än de i århundraden lefvat i folkets minne, utsatta för faran
att förlora sin historiska trohet, äfven om de en gång egfc en sådan.
I mer än två och ett hälft århundrade hafva minnen från hednatiden i
Sverige varit föremål för’ de lärdes undersökningar. Det är dock egentligen
först under den sista mansåldern som lemningarna från periodens äldre del
blifvit så samlade och studerade, att de kunnat gifva oss någon tillförlitlig
upplysning. Den oväntadt mångsidiga kännedom vi under några få årtionden
af dem erhållit om vårt lands äldsta invånare ger oss emellertid anledning
att hysa de bästa förhoppningar om det resultat, till hvilket ett fortsatt
ihärdigt studium af dessa fornminnen bör kunna leda.
Runinskrifterna äro de svenska fornminnen, som längst varit föremål för
uppmärksamhet. Redan i början af 1500-talet syselsatte sig Olaus Petri,
Johannes Magni och dennes broder Olaus i sina arbeten med runorna; dock
endast i förbigående. De båda senare meddela emellertid under benämningen
»det götiska alfabetet» en förteckning å de vanliga runorna, med angifvande
af hvarje teckens betydelse. I slutet af århundradet böljar Johan Burens,
en af Gustaf Adolfs lärare, att på allvar studera runorna, och under loppet
af 1600-talet afbildades nästan alla då kiinda sveuska runstenar samt skuros
i trä; det är dessa träsnitt som år 1750 trycktes i det under namnet B a ut il
bekanta arbetet. Först den senaste tiden har sett detta storartade, dyrbara
och omsorgsfulla verk öfverträtfadt.
Öfriga fasta fornlemningar, såsom ättehögar, bautastenar m. m., voro äfveu •
föremål för fornforskarnes uppmärksamhet under 1600-talet, men de lösa
forn-sakerna, hvilka sedan visat sig vara af så stor betydelse för en riktig
kännedom om vår äldsta kulturhistoria, ansågos under både det sjuttonde och
ader-tonde århundradet ega ett mycket underordnadt värde.
Vid midten af det sist nämda århundradet och långt senare plägade
man, hufvudsakligen efter Snorre Sturlassons anvisning, indela tiden före
kristendomens införande i en »Kummelålder», en »Bränneålder» och en
»Högålder». Äldst skulle Kummelåldern vara, under hvilken ett kummel, det
vill säga ett stenröse, uppkastades öfver den döde. Sedan denna period »påstått
vid pass 550 år», säger Olof von Dalin i den år 1747 utgifna första delen af sin
Svea rikes historia, »böljade Oden låta bränna de döda och förvara askan i
käril, som nedsattes i jorden. Denna bränneålder aflöstes slutligen af
högåldern, då liket obrändt sattes i hög». De vidt omfattande
undersökningar, som i senare tid företagits i landets olika delar, hafva dock till fullo
visat, att denna åsigt, åtminstone hvad Sverige beträffar, icke är riktig.
Det är först sedan ett annat »treperiodssystem» uppstälts och visat sig
vara riktigt, som de svenska fornminnena gifvit upplysningar om vår äldsta
kulturhistoria på ett sätt, som man ännu för femtio år sedan knapt kunde ana.
Redan i ett år 1738 utgifvet arbete söker Kilian Stobæus, professor
i historia vid universitetet i Lund, vederlägga den både då och ännu långt
senare vanliga föreställningen, att åtskilliga stenar af ovanlig form, i
synnerhet stenyxor och flintknifvar, skulle vara nedslungade genom blixten. »Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
