Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ej sällan ett slags pilspetsar af ben, hvilka utmed båda kanterna äro försedda
med en djup fara, hvari tunna, skarpa flintskärfvor äro fästa med ett
mörkbrunt hartslikt ämne (fig. 48). Lemningar af samma slags harts ses ofta vid
bakre ändan af benet, som dermed varit fäst vid pilskaftet. Det är dock
ovisst, om dessa pilspetsar förskrifva sig från stenåldern eller från bronsåldern.
Bågarna voro utan tvifvel gjorda endast af ett
stycke böjdt spänstigt trä, utan stock, således liknande
de »långbågar», som varit i bruk här i Norden under
brons- och jernåldern, samt hos senare tiders
sten-åldersfolk. 1 lemningarna efter en till stenåldern
hörande pålbygnad i Schweiz har man funnit sådana
bågar af idegran.
Flintdolkarnas blad äro alldeles lika de
vanliga spjutbladen; då skaftet har varit af trä (jfr fig.
50), är det derför ofta omöjligt att se, om man har
för sig ett dolkblad eller en spjutspets. De svenska
dolkarna hafva dock ofta tydliga skaft af flinta,
hvilka ej sällan äro utarbetade med synnerlig finhet
och utmed kanterna prydda med en rad små,
regelbundna hugg (fig. 51). Någon gång är eggen fint
sågtandad. Då eggen på något ställe blef skadad,
t. ex. genom en stöt mot något hårdt föremål, måste
den knackas om; och för att undvika snedhet, var
det nödvändigt att omarbeta äfven den andra eggen.
Härigenom förminskades småningom dolkens bredd,
och man finner ej sällan flintdolkar, af hvilkas blad
endast en spets återstår, under det att det med stor
omsorg utarbetade skaftet bibehållit sitt ursprungliga
utseende (fig. 52).
Sådana stenyxor som fig. 54 hafva tydligen
icke varit ämnade till verktyg, utan till vapen* såsom
vi se af deras prydliga form och det myckna på dem
nedlagda arbetet. Detsamma torde äfven gälla om
yxor af samma slag som fig. 55—57. Om de. flesta
andra stenyxor kan man deremot icke afgöra, om de
varit gjorda för det ena eller andra ändamålet. De
stora, tunga flintyxor af mer än 45 centimeters (15
tums) längd, som några gånger blifvit funna i Sverige, synas vara nästan lika
litet lämpliga till vapen som till verktyg. Detsamma gäller också om de
största stenyxorna af trapp. En sådan, funnen i Qville socken, Bohuslän, är
af bildad fig. 58; den håller 35 centimeter (11,8 tum) i längd och väger
öfver sex och ett hälft skålpund. Vanligen äro dock yxorna både af flinta
och andra stenslag betydligt mindre (fig. 60—62, 64—66).
64. Stenyxa med skafthål.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
