Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
61° nordlig latitud l. Yid denna polhöjd finnas de i de första historiska och
sagoberättelserna; der hafva de fått sin största utbredning möjligen efter
digerdöden; der äro de sedan dess, allt efter olika lokala och administrativa
förhållanden, dels ökade, oaktadt absorption i den öfriga folkmassan, dels
minskade, utgångna eller undanträngda så väl mot norden som in mot fjällen»2.
Då det således verkligen synes vara mer än sannolikt, att man i vårt
land funnit lemningar af två olika folk, som här genomlefvat sin stenålder,
så torde vi böra dröja ett ögonblick vid frågan om det tidsförhållande* * i
hvilket den arktiska stenåldern står till stenåldern i södra Skandinavieu. Har
den förra, i Sverige, böljat tidigare eller senare än den andra? Hafva
lap-parne blifvit bekanta med metaller samt upphört att begagna vapen och
verktyg af sten före eller efter den sydskandinaviska stenålderns slut?
På den förra frågan torde man för närvarande icke kunna gifva något
bestämdt svar, då man hvarken vet, när lappame eller södra Sveriges första
inbyggare vandrat in i landet.
Den senare frågan kunna vi väl deremot utan tvekan besvara så, att
lappame lärt känna metaller först efter den sydskandinaviska stenålderns
slut. Ett af de vigtigaste skälen för denna åsigt är det märkliga förhållandet
att, såsom redan professor von Duben anmärkt, lapparne fått namnen på alla
metaller från sina skandinaviska grannar. Så kommer det lappska namnet på
jem rauta tydligen af det fornnordiska uttrycket för myrmalm rauÖi;
koppar heter på lappska kuoppar eller air, det fornnordiska eir (koppar); och
lika mycket i ögonen fallande är likheten mellan de svenska namnen på stål,
guld och tenn samt de lappska benämningarna derpå: stale, gåll och tadne3.
Om, såsom man antagit, de af Tacitus omtalade fen ni äro lapparne —
norrmännen kalla ju ännu lapparne »finner» — så voro lapparne troligen
ännu i första århundradet efter Kristi födelse obekanta med metaller. »Deras
enda tillit, säger han, äro pilarna, dem de spetsa med ben i stället för jern.»
Men vid denna tid kände södra Skandinaviens inbyggare redan jernets bruk
och hade i århundraden varit förtrogna med bronsens.
Lapparne lära till och med ända in i senaste tid begagnat vapen och
verktyg af sten, ehuru de sedan länge känt jern och stål. Så har man en
uppgift om, att spjutspetsar af sten ännu i slutet af förra århundradet
begagnades af lappame i Enare lappmark för att fålla vildren, i det de fästes
på springQädrar af enträd i rengrafvama. Och i Kemi lappmark lär för icke
många årtionden tillbaka stenmejslar hafva begagnats till »bortskafvande af
hårbeklädnaden från uppblötta renhudar».
Det är derför möjligt, att några af de spjutspetsar och verktyg af
skiffer, som vi betrakta såsom minnen från lapparnes stenålder, icke äro syn-
1 Denna breddgrad går genom nordligaste delen af Gestrikland och något norr om Falun.
7 Duben, Lappland och lapparne, s. 398.
* Du ben, Lappland och lapparne, s. 306.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
