Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig ur dem, som förekommo under den äldre delen af perioden, kunna vi
anföra svärd, knifvar, sågar, spännen, bronskärl med flere K
Hvad grafformerna beträffar, kan man redan utan svårighet se, huru
de, som höra till bronsålderns slut, småningom uppstått ur dem, som tillhöra
periodens böljan. Emedan de senare, såsom vi nyss nämde, fullkomligt likna
grafvarna från stenålderns slut, hvilkas sammanhang med de äldre stendösarna
och gånggrifterna vi i det föregående sökt uppvisa, så följer häraf, att man
1 afseende på de svenska grafvarnas form kan följa en så godt som oafbruten
utvecklingskedja, hvars början är stenålderns stora grafkammare och som
slutar med den yngsta bronsålderns oansenliga förvaringsrum för en hand full
brända ben. Att i afseende på grafvarnas innehåll en nyhet uppträder i och
med likbränningen, hafva vi redan anmärkt.
De äldsta grafvar man känner från bronsåldern i vårt land äro stora
stenkistor, inneslutande flere skelett. Småningom aftaga de i storlek, tills de
blifva endast omkring 2 meter (något mer än 6 fot) långa, eller just lagom
stora för att omsluta ett skelett.
Några bland dessa stenkistor af vanlig manslängd äro i hög grad värda
vår uppmärksamhet såsom bildande en märklig öfvergångsform till de små
kistorna med brända ben. Man har nämligen några gånger påträffat sådana
kistor af omkring 2 meters längd, hvilka således kunde synas vara beräknade
för obrända lik, men som i stället innehållit en liten hög brända ben. Dessa
grafvar synas tillhöra den tid, då likbränningen böljade vinna insteg i landet.
Man kan sedan följa stenkistornas aftagande i storlek, fråi} dessa som höllo
2 meter i längd till sådana som ej äro 30 centimeter (1 fot) långa. Större
utrymme behöfdes naturligtvis icke för att förvara de från bålet hopsamlade
lemningarna af benen.
Många af dessa små stenkistor äro nätt och jemt så stora som fordras
för att innesluta ett lerkärl, i hvilket benen förvaras i stället för att, såsom
i de förut nämda, ligga lösa mellan stenarna. På andra ställen finner man
icke några sådana stenkistor, utan endast lerkärl med brända ben och en
liten bronsknif, eller en bit af en bronssåg eller dylikt. Slutligen ser man
stundom, såsom i den fig. 154 afbildade högen, att benen lagts ned i en
grop i högen eller i jorden, utan både kista och kruka, endast täckta af en
flat sten, ett begrafningssätt som vi återfinna i jernålderns äldsta tid, i de
så kallade »brandpletterne».
Redan kunna vi i vissa fall spåra skilnaden icke blott mellan den äldre
och yngre delen af bronsåldern, utan äfven mellan böljan och slutet inom
hvardera af dessa två afdeluingar. Ännu förmå vi visserligen icke att
bestämma, huru lång tid dessa olika skeden af utvecklingen under bronsåldern
varat. Men den omständigheten, att en sådan utveckling kan visas, och den
stora mängd minnen, som i södra Skandinavien ännu, efter årtusendens förlopp, 1
1 Montelius i Antiqvarisk tidskrift för Sverige, d. 3, s. 221 (spännen), 27C (kärl), 332
(knifvar), octi i Compte-rendu dn Congrcs ... de Stockholm 1874, s. 493 och 886 (svärd).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
