Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Liksom suledes de mest skiljaktiga åsigter uttalats om runornas ålder,
har äfven frågan om deras härkomst blifvit på många olika sätt besvarad.
Några hafva sökt visa, att runorna icke äro bildade efter något annat
alfabet, utan uppfunna af de gerraaniska folken sjelfva. Den om
runforskningen högt fortjente Liljegren, som hyllade denna mening, antog, att de
s. k. helsingerunorna ligga till grund for de vanliga runorna, hvilka
sedermera ändrades så, att de mera skulle likna de latinska bokstäfvema.
Några hafva, såsom den nyss nämde Göransson, till och med trott, att de
sydeuropeiska folken fått sina bokstäfver från de nordiska runorna. Någon
gång har äfven den åsigten uttalats, att runorna uppstått ur den bildskrift,
på hvilken vi i hällristningarna hafva prof.
Denna åsigt om runornas sjelfständiga ursprung
har likväl omfattats af ett jemförelsevis mindre antal
forskare. De fleste hafva varit ense om, att runorna
på ett eller annat sätt måste vara beslägtade med de
sydeuropeiska alfabeten, eller med det alfabet från
hvilket dessa härstamma. Men ända till senaste tid
hafva meningarna varit delade om, hvilket af dessa
alfabet det är, som ligger till grund för runraden.
En har ansett det vara det hebreiska alfabetet, andra
det foinikiska, under det att Erik Benzelius redan 1724
sökt leda runornas härkomst ur »de äldsta grekiska
eller joniska bokstäfver», ett försök som äfven’i
se-’ nare tid upprepats. Några hafva ansett, att runorna uppkommit ur det
etruskiska, andra ur det latinska eller ur det i Ulfilas bibelöfversättning
använda gotiska alfabetet.
Att runorna ej kunna vara alldeles sjelfständigt uppfunna af de
ger-maniska folken, således utan att något annat alfabet tjenat till förebild, det
visas tillfyllest af den stora likhet som finnes mellan runorna och de
sydeuropeiska folkens bokstäfver. Det bör emellertid ej väcka så stor förvåning,
att meningarna blifvit delade vid försöket att afgöra, från hvilket af de
sist-nämda folkens alfabet runorna leda sin härkomst. Alla dessa alfabet hafva
nämligen, såsom egande ett gemensamt ursprung, så mycken likhet sins
emellan, att man utan svårighet kunnat finna något, om än blott skenbart,
stöd för hvar och en af de här anförda åsigterna. Dessas mångfald beror
hufvudsakligen derpå, att man vid undersökningen i allmänhet begått det
misstaget att låta enstaka, och stundom endast tillfälliga likheter falla
utslaget; hvarjemte man allt för ofta jemfört alfabet från olika tider med
hvarandra och i de flesta fall till grund för jemförelsen lagt icke den
ursprungliga runraden, utan de runor som begagnades vid hednatidens slut, således
mer än ett halft årtusende efter runskriftens uppkomst, och sedan de särskilda
tecknen undergått betydliga förändringar.
Huru denna ursprungliga runrad såg ut, kunna vi numera med tillhjelp
af några särdeles lyckliga fynd uppvisa. Ett af dessa fynd är svenskt. För
303. Guldbrakteat, funnen
nära Vadstena i
Östergötland. >/,.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
