Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
terare åtföljt Jen byzantinske fältherren Belisarios under dennes fälttåg mot
de gotiska folken, hade han nämligen godt tillfälle att komma i beröring
med dem och erhålla så tillförlitliga underrättelser om dem och deras
grannar, som då stodo till buds.
Om herulerne, ett med goterne beslägtadt folk, berättar Prokopios,
att de under kejsar Anastasius I:s tid (491—518) bodde ofvan om Donau. De
voro ännu icke kristna, utan dyrkade många gudar, åt hvilka de äfven
offrade menniskor. Med sina grannar, longobarderne, komino de i krig och
blefvo slagna samt tvungna att öfvergifva sina hem. Först togo de sin
tillflykt till gepiderne, som bodde mellan Donau och Dnjestr; men äfven af dem
blefvo herulerne efter någon tid fördrifna. En del flydde då öfver Donau
och fick af östromerske kejsaren tillåtelse att nedsätta sig uti Illyria. Men
de öfrige tågade mot norr under anförande af höfdingar, som voro af
kungligt blod, drogo genom de slaviska folkens länder, genomvandrade sedan stora
ödemarker och kommo slutligen till varnerne, ett folk som bodde vid Norra
oceanen (Östersjön), troligen i det nuvarande Mecklenburg. Derifrån fortsatte
herulerne, utan att något fiendtligt vederfors dem, sitt tåg genom danernes
länder, begåfvo sig från dessa till sjös och anlände så till Tule
(Skandinaviska halfön), hvarest de satte sig ned. Bland alla Tules folkstammar voro
gauterne (götarne) de talrikaste. Bredvid dem togo de nykomna herulerne
sig boningsplatser.
Någon tid derefter tilldrog sig, berättar Prokopios vidare, att de heruler,
som af kejsaren fått bostäder i Illyria, slogo ihjäl sin konung Okon och ’
beslöto att i lians ställe hemta sig någon af kunglig börd från Tule, hvarför
några af deras förnämsta män ditsändes. Dessa kommo till Tule, funno der
mänga af kunglig slägt, utvalde den som mest behagade dem och begåfvo
sig med honom tillbaka. Han dog under vägen. Då återvände de till Tule,
valde en annan, som nu åtföljdes af sin broder och 200 unga män af de i
Tule boende herulerne. Emellertid hade herulerne i Illyria eftersinnat, att
de handlat oklokt, då de utan kejsar Justiniani (527—565) tillåtelse skickat
till Tule att derifrån hemta sig en konung. De sände derfor till kejsaren
och utbådo sig af honom en regent, hvilken honom bäst syntes. Han utsåg
dertill en man vid namn Suartuas, som var af herulisk slägt, men som länge
hade uppehållit sig i Konstantinopel. Honom mottogo de med glädje. Få
dagar derefter kom dock budskap, att de, som blifvit afsända till Tule, voro
i annalkande. Suartuas drog ut med en hop af sitt folk, i afsigt att
nedgöra de ankommande, men hans män gingo om natten öfver till dem som
kommo från Norden. Suartuas, öfvergifven af alla, måste fly till
Konstan-tinopel.
Prokopios är den forste, som lenmar oss några närmare upplysningar
om Skandinaviska halfön och dess invånare. Tule var en mycket stor ö,
säger han, så ansenlig, att den väl vore tio gånger så stor som Britannia,
men var belägen på långt afstand derifrån mot norden; en del af ön låg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
