Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
obebodd och öde; den bebodda delen deremot var skiftad mellan tretton
folkstammar, hvar och en under sin konung. Ehuru Prokopios, som säger sig
hafva haft i sinnet och högligen önskat att sjelf besöka den underbara ön.
icke fått tillfälle att sätta denna önskan i verket, hade han dock talat med
personer som kommit derifrån. En förunderlig sak tilldrog sig på denna ö
alla år. Vid sommarsolståndet gick nämligen solen på fyrtio dygn aldrig
ned, utan syntes beständigt öfver horisonten; efter sex månader åter, dä
vintersolståndet inträffade, gick hon på lika många dygn aldrig upp, så att
invånarne hela denna tid lefde i en beständig natt, beröfvade tillfallet att
vistas tillsammans och sköta dagens vanliga förrättningar. Prokopios hade
frågat de invånare från Tule, med hvilka han sammanträffat, huru de vid
sådana tider räknade dygnen. De hade då berättat honom, att solen under den
ständiga dagen ej lyste alltid från samma trakt af himmeln, utan den ena
tiden från öster, den andra från vester; och när hon efter fullbordad rund kring
synkretsen återkom till det ställe, der de voro vana att se henne gå up’p, då
visste de, att ett dygn var forlidet. Under den mörka tiden, hvarunder de
likväl hade något ljus vissa stunder af dagen1, räknades dygnen efter
månens lopp; de plägade, sedan de lefvat fem och tretio dygn i mörker, efter
gammalt bruk skicka upp pä de högsta bergeu spejare, hvilka, när de från
bergtopparna blefvo solen varse, gåfvo detta tillkänna för de nedanför
boende, hvarpå dessa glada, ehuru ännu befinnande sig i mörkret, gjorde
gästabud till firande af solens återkomst, och detta var hos tuleborne den
största högtiden. — Vi igenkänna lätt häruti den vid midvintern firade
julen.
Invånarne i Tule hade seder, som icke voro mycket olika andra folks.
De dyrkade många gudar och andar i himmeln, i luften, på jorden, i hafvet,
äfven några som troddes bo i källor och floder; de hemburo dém flitigt alla
slags offer. Det yppersta offret var menniskan, den första som de i krig
togo till fånge. Denne offrade de åt »Mars», som hos dem var den högste
guden. Men de offrade sina krigsfångar icke blott på det vanliga sättet, att
de uppskuro strupen med en knif; de upphängde dem äfven i träd, eller
kastade dem på törntaggar, eller afhände dem lifvet på annat sätt.
De i Skandinavien boende lapparne omtalas visserligen måhända redan
af Tacitus (jfr s. 79), men först hos Prokopios finna vi något mera utförliga
underrättelser om dem. Bland Tules alla invånare voro, säger han, sk rid
-finnarne de ende, som förde ett lif icke olikt djurens, ty de hvarken
brukade kläder eller täckte sina fötter med skor, eller närde sig af de alster
1 Detta uttryck synes gitva stöd åt den äfven i sig sjelf sannolika förmodan, att Prokopios
skildring afser ej blott den nordligaste delcu af Skandinaviska halfön, utan också sydligare
trakter, der ju vid midsommarn under lång tid en nästan oafbruten dag och vid midvintern en lika
lång natt väcker sydläudingens förvåning. — Man har £äst uppmärksamheten derpå, att minnto
från den äldre delen af jernåldern, således från Prokopios’ tid eller än tidigare, anträffats i Xorge
norr om polcirkeln.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
