Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nordiska sägner, af hvilka några i det föregående äro anförda, samt
talrika fornsaker funna i länderna öster om Östersjön lemna otvetydiga
vitnes-börd derom, att sedan urminnes tid Sveriges folk stått i förbindelse med
nämda länder, och göra det troligt, att redan tidigt större eller mindre
öfver-flyttningar dit egt rum från vårt land. Den af Nestor berättade
inflyttningen af svenska höfdiugar och deras följen är således i sig sjelf ej
osannolik och bekräftas af mångfaldiga förhållanden, bland annat deraf, att man
just i trakten kring de städer, som af Nestor särskildt omtalas såsom tagna
i besittning af vaijagerne, i senare tid funnit en mängd grafvar, innehållande
vapen och prydnader, om hvilkas skandinaviska ursprung något tvifvel ej
gerna kan finnas.
Nestors ord torde emellertid ej böra så förstås, att ett helt folk med
namnet rus vid den angifna tiden öfverkommit från Sverige, så mycket mindre
som byzantinska författare redan ungefär ett århundrade tidigare omtala ett
anfall på det östromerska riket af 2 000 små »ryska skepp». Man har äfven
i frankiska årsböcker en berättelse om en beskickning från den byzantinske
kejsaren Teofilos till den frankiske kejsaren Ludwig den fromme, hvilken
beskickning åtföljdes af några män, som sade sig höra till ett folk vid namn
»ros» och kommit såsom sändebud från sin konung till den byzantinske
kejsaren, men nu ville med kejsar Ludwigs hjelp återvända till sitt
fädernesland, emedan den väg på hvilken de kommit till Eonstantinopel ledde genom
barbariska och vilda folks länder, der de ej utan stor fara kunde färdas.
Vid närmare undersökning fann den frankiske kejsaren, att de hörde till
svearnes folk.
På Rysslands tron sutto ända till år 1598 tsarer, gom på fädernet ledde
sin härkomst från Rurik.
Ungefär vid samma tid, som svenska män medverkade vid grundläggandet
af vårt mäktiga östra grannrike, gjordes i den fjerran vestern en vigtig
upptäckt. En man af svensk börd vid namn Gardar Svavarsson var en af de
allra första nordbor som landade på Island, eller såsom det efter honom
någon tid kallades Gardarsholm. Detta skedde kort före 870. Han var den förste
nordbo, som öfvervintrade på ön. Derförut hade dock några irländska
andlige uppehållit sig på ön, från de sista åren af 700-talet intill dess nordborne
böljade slå ned sina bopålar der, då irländarne flyttade bort för att ej nödgas
lefva tillsammans med hedningar.
Islands egentliga bebyggande från Norden böljade år 874. Harald
Hårfagre hade då underkufvat småkonungame i Norge, och mången
frihets-älskande norrman utvandrade hellre till den nyupptäckta ön, än han stannade
qvar i sitt fädernesland. Bland nybyggarne på Island nämnas uttryckligen
några svenska och götiska män.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
