Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vikingafärden var således ett efter den tidens åskådningssätt
fullkomligt lagligt och hederligt krigsbandtverk, som emellertid borde hållas inom
Yissa bestämda former, såsom t. ex. kaparväsendet i det nyare Europa. Den
var ett slags regelbunden ständig krigföring, som icke blott tilläts och
understöddes af konungame, utan som också ständigt utöfvades både af dem sjelfva
och af deras yppersta män. Den vapenbragd som utfördes på sådana tåg blef
lika väl som bedrifterna till lands föremål för skaldernes sånger och
nord-bornes högsta pris och beundran. För att en höfding skulle njuta något
anseende synes det till och med ofta bafva ansetts som ett nödvändigt vilkor.
•att han varit på vikingatåg och der utmärkt sig genom tapperhet.
Sitt namn torde vikingarne bafva fått deraf, att de med sina skepp
vanligen uppehöllo sig i eller nära de större vikar, flodmynningar och sund, der
det var liflig rörelse och der i synnerhet de flesta handelsskeppen plägade segla
fram. De senare skeppen förde vid denna tid ofta lika många och väl
beväpnade män som vikingarnes, och det var derför mycket långt ifrån att de
alltid blefvo eröfrade och plundrade. Ej sällan synes till och med
köpmannen sjelf hafva varit en så djerf viking, att han kunde äntra ocb taga sin
fiendes skepp. I hvaije tillfälle var vikingarnes anfall på handelsskeppen i
verkligheten ofta en strid man mot man, ett vågadt och lifsfarligt spel, i
hvilket lika väl den anfallande som den angripne kunde duka under.
Den storartade framgång de nordiska vikingarne fingo i vestra Europa
berodde visserligen till stor del på deras egen kraft och vapenfärdighet samt
på det oförvägna mod som lät dem uppsöka faran hellre än fly den; men den
berodde lika mycket på fiendens svaghet och tvedrägt samt det sedernas
för-derf, som utmärkte de vesteuropeiska folken vid denna tid och hvaröfver deras
egna författare klaga. Kristliga, sedermera för heliga ansedda män iakttogo
med djup sorg tidens stora brister och utsände talrika spådomar om att Gud
icke skulle tillåta ett sådant tillstånd att blifva långvarigt. Många voro, efter
Jen tidens föreställningar, de järtecken som syntes både på himmeln och
jorden och som troddes förkunna Herrens straff, som skulle öfvergå de kristna
folken för deras tilltagande ogudaktighet och syndiga lefverne.
Denna ofta uttalade fruktan för att ett nytt gissel skulle hemsöka
kristenheten, och särskildt de Britiska öarna och Frankrike, visade sig ej heller
ogrundad. Knapt ett halft århundrade efter det Karl Martels lysande seger
öfver araberne år 732 hade räddat kristenheten från undergång genom
hedningarnes anfall söder ifrån, visade sig på flere ställen af vestra Europas
kuster fiendtliga skepp med stridsvana hedningar från den skandinaviska
Nordens aflägsna nejder1.
Enligt de anglosachsiska krönikorna var det år 787, som nordiska
vikingaskepp för första gången visade sig vid Englands kuster. Några år
senare återkommo de, förstörde kyrkor och kloster, mördade munkar och
pre-ster, trampande »helgedomarna» under sina fötter. Samtidigt skedde de första
fiendtliga angreppen af nordmän på Skotlands och Irlands kuster. Omkring *
* Worsaae, Den danske erobring af England og Normandiet (Kjöbenhavn, 1863), s. 21—2$.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
