Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förbindelser äfven med lapparnes svårtillgängliga nejder. De nordiska sagorna
hafva också mycket att förtälja om norrmännens lifliga och lönande
handelsfärder sjövägen ända till länderna vid Hvita hafvet, de gamles Bjarmaland.
Under flere århundraden efter Ruriks tid fortfor den krigiska och
fredliga samfärdseln mellan vårt land och Gårdarike. Det svenska konungahuset
och storfurstarne i Novgorod1, eller Holmgård, såsom våra förfäder kallade
staden, blefvo genom giftermål befryndade, och mer än en gång erhöllo de
senare hjelptrupper från Sverige eller tillflykt i detta land.
Så berättar Nestor vid år 977, att storfursten Vladimir i Novgorod,
sedermera känd under tillnamnet den store, icke ansåg sig säker för sin broder
Jaropolk, utan »flydde öfver hafvet», det vill tydligen säga till Sverige,
hvarefter Jaropolk insatte sina ståthållare i Novgorod och herskade ensam i
Ryssland. Men tre år derefter återkom Vladimir till Novgorod med vaijager
och lyckades slutligen besegra sin broder. Han upprättade nu ett slags stående
här af de tappraste och dugligaste nordiska krigarne, hvilka han förläde i
sin förnämsta hufvudstad, Kijef. Dessa krigare synas hafva varit de första
som fiugo namnet var jager eller väringar, hvilket betyder edsförbundne1 2.
Varjager blef dock sedermera i Ryssland en allmän benämning på män från
länderna vester om Östersjön, och ännu i slutet af det sextonde århundradet
begagnades uttrycket vaijager för att beteckna svenskar3.
Såsom bevis för det starka nordiska inflytandet i Ryssland vid denna
tid har man med skäl anfört det märkliga förhållandet, att under de två
århundradena närmast efter Rurik större delen af de män som nämnas i den
ryska historien hafva rent nordiska namn, hvilka med lätthet igenkännas,
oaktadt den förvrängning för hvilken de i den slaviska krönikan varit utsatta.
Så hafva nästan alla de fullmäktige, hvilka å de ryska storfurstarne Olegs
och Igors vägnar åren 912 och 945 afsluta freder med den grekiske kejsaren,
namn hvilkas nordiska härkomst är omisskänlig. De nämda storfurstarne, af
hvilka Igor var son till Rurik, hade sjelfva nordiska namn; ty Oleg är
detsamma som Helge4, och Igor är Ingvar. Såsom prof på de nyssnämda
fullmäktiges namn kunna vi anföra: Karl, Inegeld, Ivor, Vuefast, Uleb, Bern,
Schigobern, Turbern, Grim, Kol, Sven, Gunar med flere5.
Den lifliga förbindelsen mellan Ryssland och Sverige fortfor ända till
midten af det elfte århundradet, till den i det föregående nämda, med Olof
1 Storfurstarnes egentliga hufvudstad var väl vanligen Kijef, men de nordiska författarne
omtala dem såsom boende i Novgorod.
2 Ordet kommer utan tvifvel af det gamla nordiska ordet vår, som betyder ed, heligt löfte,
trohetslöfte.
3 I den novgorodska krönikan heter det nämligen om svenskarne under Pontus de la Gardie:
»Varjager, som också kallas sviar».
4 Det redan vid denna tid i Ryssland förekommande qvinnonamnet Olga skrifves af de
hy-zantinska författarne Elga, således endast genom frånvaron af det så lätt försvinnande H skiljande
eig från det nordiska Helga.
a Karl, Ingjald, Ivar, Vigfast, Ulf, Björn, Sigbjörn, Torbjörn, Grim, Kol, Sven och Gunnar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
