Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hos germanerne tron på en högre veridsordning, på en oemotståndlig makt
som, högre än menniskan, efter sitt behag rådde öfver hennes öde; och ej
mindre fast stod tron på ett lif efter döden, hvilket dock ej var lika for alla.
Mäster Adam och ett par andra utländska författare, sem lefde medan
ännu den gamla tron var obesegrad i Sverige, hafva lemnat oss några få,
men genom sin samtidighet värderika upplysningar om våra förfäders
gudsdyrkan. Saxe och i synnerhet isländarne hafva fullständigare bevarat minnet
af de gamla nordbornes religion; de för denna fråga vigtigaste af alla skrifter
äro de båda Eddorna (s. 6). Men Saxe lefde först i senare delen åf
elfva-hundratalet, och Eddorna äro ej nedskrifna förrän vid midten af följande
århundrade, således långt efter kristendomens stadfåstelse. Derför är det
möjligt, att ett och annat hos dem kan hafva rönt inverkan af kristen
uppfattning, och särskildt har man anmärkt, att Snorres Edda skildrar de öfriga
gudames förhållande till Odin på ett sätt, som kanske ger åt denne en
ställning och en makt mera lik den ende Gudens än hvad våra förfäder under
hednatiden torde hafva tänkt sig. Sångerna i Sæmunds Edda hafva troligen
genom sin bundna form bevarats mera oförändrade1.
Vigtiga bidrag till vår kunskap om nordbornes religion lemna ock de
många minnen som i fäderneärfda seder och i nu som vidskepliga ansedda
bruk, i ortnamn och på andra sätt bibehållit sig till våra dagar i Norden
liksom i Tyskland.
Med ledning af dessa källor skola vi nu söka skildra grunddragen af
våra förfäders gudatro och verldsåskådning.
Menniskan är skapad af gudarne och hennes öde ligger i deras händer.
Nordbon tänkte sig två gudaslägter, åsar och vaner, hvilka legat i strid,
men slutligen ingått fred och förbund med hvarandr^. Utom gudarne finnas
dock äfven andra öfvernaturliga väsen och verldarnas antal är nio, ett af våra
forfäder som heligt ansedt tal. Två verldar tillhöra gudarne (Åsahem eller
Asgård och Vanahem), två alferne (Alfhem och Svartalfahem), en menniskoma
(Manhem eller Midgård), tre jättarne (Muspelhem, Niflhem och Jötunhem
eller Jättehem); den nionde verlden är dödens (Helhem). Alferne, hvilkas
minne ännu lefver i de numera såsom qvinliga väsen tänkta elfvorna, voro
dels ljusa och goda, dels mörka och onda; de senare kallades svartalfer eller
dvergar. Jättarne, resarne eller tursarne, såsom de ock kallas, stå i skarp
motsats till gudarne; de senare äro de goda, de andliga makterna, under det
att de förra äro råa, förstörande krafter. Af jättarne bo Muspels söner i
Muspelhem eller eldverlden, rimtursarne i Niflhem eller dimmornas och
köldens verld, samt de egentliga jättarne i det klippuppfylda Jötunhem eller
Utgård. De lägre öfvernaturliga varelserna kallades och kallas än i dag med
1 Sacmnnds Edda är två gånger öfversatt på svenska: af A. A. Afzelius 1818 och af P. A.
Gödecke 1877. Då en utförlig skildring af Eddans innehåll ej hör till Sveriges historia, men då
dess sånger ej böra vara okända för någon svensk som älskar sina fäders minnen, få vi för
närmare bekantskap med dessa gamla, i sin enkelhet sköna qväden om Nordens gudar och hjeltar
hänvisa till den sistnämda öfversättningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
