Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Åsagudarnes förgänglighet är ett särdeles märkligt drag i nordbons tro,
hvilket Eddan starkt framhåller, i det hon tillika visar, att gudarne ej kunna
besegras, om de ej göra sig sjelfva svaga. För att vinna Gärd gifver Frö
bort sitt svärd och är derfor vapenlös, när det kommer till den sista stora
striden. Om gudarne ej sjelfva varit förblindade och trotsiga, hade ej Balder
dött; den blinde Höd hade aldrig kastat den förderfliga misteln, om ej deras
öfvermodiga lek varit en uppfordring för honom att hedra sin broder.
Äfven denna tro på gudarnes förgänglighet är emellertid en yttring af
det storartade i nordbons verldsåskådning. Både för gudar och menniskor
är det nuvarande lifvet endast ett förspel till ett kommande och bättre.
Våra förfäder trodde, att solens och månens hastiga lopp på
himla-hvalfvet berodde derpå, att de förföljdes af ulfvar. Slutligen skall månen
slukas af en ulf. Då mister solen sitt sken, den stora vintern inbryter och
stormar rasa i naturen, liksom strid och mord och synder fruktansvärdt skola
häija bland menniskorna; till och med bröder blifva hvarandras banemän och
alla heliga band brista. Yggdrasils ask skälfver, och de hittills af gudarne
bundna, förstörande makterna varda lösa. Valan sjunger härom:
Hur är det med åsar?
Hur är det med alfer?
All jätteverlden gnyr,
gudarne hålla ting;
dvergar stöna
vid stenporten,
bergväggens vise.
Veten I än, eller hvad?
Garm tjuter gräsligt
vid Gnupahålan,
fjettrama brista,
fri varder ulfven.
Jag ser längre fram,
har fullt upp att säga
om Ragnarök,
om de rådandes kamp.
Den sista fruktansvärda striden utkämpas nu mellan gudarne och det ondas
makter. Odin faller för Fenresulfven, men hämnas af sin son Vidar, som stöter
sitt svärd i odjurets hjerta. Tor dödar Midgårdsormen, men går blott nio steg,
innan han sjelf nedfaller dödad af ormens etter. Loke och Hemdall blifva
hvarandras banemän. Frö strider med Surt, eldens furste, men faller, emedan
han ej längre har sitt goda svärd. Slutligen kastar Surt eld öfver jorden
och uppbränner hela verlden.
Härmed är dock ej allt slut. Valan sjunger nämligen:
Men ur svallet .åter
ser hon jordens
grund stiga
och grönskas på nytt.
Forsar falla,
örn flyger deröfver
och falkar efter fisk
vid fjällbranten.
Åsarne mötas
på Idavallen
att om verldsormen,
den väldige, döma
och att minnas der
sina mäktiga verk
och Firnbultys (Odins)
forna runor.
Derefter varda
de underbara
guldtaflorna
i gräset funna,
dem de i urtiden
egt hade.
Åkrar skola
osadda växa,
allt ondt bättras,
Balder komma
och i Köpts (Odins) segersalar
bo samman och dela
valen med Höd.
Veten I än, eller hvad?
En sal ser hon,
mer än solen fager,
guldtäck t,
på Gimle stånda;
der skola dygdiga
skaror bo
och allsköns lycka
evigt njuta.
Då kommer den väldige
till verldsdomen,
den starke ofvan,
som styr allt.
Han domar fäller,
frid stiftar,
stadgar hvad evigt
skall stånda i helgd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
