Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till den fiskrika fors, der dvergen Andvare uppehöll sig i skepnad af en gädda.
Regins broder Utter plägade ock vara der i en utters skepnad. Då de tre
åsarne nu kommo till forsen, slog Loke ihjäl Utter med en sten, hvarpå de
togo skinnet af honom. Åsarne blefvo emellertid tagna till fångar af Utters
fader och bröder samt kunde rädda sina lif endast genom löftet om en stor
mängd guld. Loke sändes att skaffa lösesuraman och lyckades fånga
And-vare, som måste lemna allt sitt guld, äfven sin sista ring, på hvilken han
derfor lade en tung förbannelse. Nu fyldes, enligt löfte, Utters skinn med
guld och höljdes äfven utvändigt med guld, hvarvid dock ett murrhår blef
obetäckt; Odin måste då lemna ut And vares sista ring. Regin och hans broder
Fafne dräpte sin sofvande fader, men Fafne tog ensam hela skatten och lade
sig å Gnitaheden i en orms skepnad, Sedan Regin berättat detta för Sigurd,
gjorde han ett skarpt svärd som kallades Gram samt eggade Sigurd att dräpa
Fafne. Slutligen lofvade Sigurd detta och gjorde en grop under den väg, på
hvilken Fafne plägade skrida till vattnet. Då Fafne kom öfver gropen, stack
Sigurd svärdet genom honom, så att han dog. Sigurd stekte nu Fafhes hjerta.
å en ten. Han tog med fingret derpå för att se, om det var fullstekt, men
brände sig och stack då fingret i munnen. När Fafnes blod kom på Sigurds
tunga, förstod han fåglarnas tal och hörde nu, huru ett par hökar sade ät
hvarandra, att om Sigurd åte Fafnes hjerta, blefve han vis, samt att han borde
hugga hufvudet af Regin, som ligger och spinner ränker för att svika Sigurd
och hämnas broderns död; han finge då ock ensam råda öfver Fafnes skatt.
Sigurd högg derför hufvudet af Regin, åt Fafnes hjerta samt tog hans skatt
hvilken lastades å hästen Grane.
Ramsundsbergets ristningar (fig. 406) visa oss nu uttern och der nedanför
Regins smedstäd, tång, hammare och blåsbelg; vidare Sigurd stötande sitt svärd
genom Fafne (den orm, å hvilken runorna äro ristade), hållande dennes hjerta
öfver en eld och stickande fingret i munnen. Dessutom ses de två i ett träd
sittande fåglar hvilkas samtal Sigurd åhörde samt Regin med afhugget
hufvud och den med guldet lastade Grane. Inskriften, som tydligen är ristad
af en kristen man, innehåller intet som syftar på taflans innehåll.
Om begrafningssättet i Sverige under vikingatiden få vi talrika
upplysningar af den stora mängd grafvar från denna tid som blifvit
undersökta. Yi se deraf, att de döde än brändes och än begrofvos obrända, hvilka
båda bruk synas hafva, äfven i samma trakt, ofta funnits samtidigt.
Graf-varna äro antingen täckta af en uppkastad hög eller betecknade med stenar,
som ligga i en krets, en fyrkant, en treudd eller i form af ett i båda stäfvarna
spetsigt skepp (fig. 407—411). På högens topp finnes stundom en rund med
inhuggna kretsar eller andra sirater prydd sten1.
1 Sådana stenar äro kända från flere landskap. Man kan dock ännu icke med säkerhet
af-göra till hvilken tid de höra, hvilket särskildt gäller om stenen på Inglingehögen (fig. 412), som
möjligen är äldre än vikingatiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
