Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Liksom i äldre tid (s. 218) hade kvarje runa äfven nu sitt namn
börjande med deu bokstaf som runan motsvarar1. Endast den sista runan Å.
gör härifrån på visst sätt ett undantag. Denna runa står nämligen oftast,
liksom den äldre runradens Y, i slutet af orden och motsvarar då *årt r;
men stundom förekommer den äfven inuti ett ord och betecknar då ett
vokalljud (vanligen y, cällan e eller æ). Namnet yr angifver båda dessa betydelser.
Ur den äldre runradens £ (a) uppkom småningom, såsom de ofta
förekommande mellanformerna b (nasalt a) och A visa, runan +; i öfverensstänunelse
ined språkets förändring erhöll detta tecken slutligen betydelsen å eller o i
stället för a.
Runorna +, +, h, Y och Y hafva också formerna b = n, 4 = a, 1 = s,
1 = t och T = m. Under hednatidens sista del började man att använda de
så kallade »stungna runorna» t = e, Y = g, 1 — d, h — y och £ = p. Ett
slags runor, i allmänhet utmärkta deraf att de sakna stafven eller det lodräta
strecket, äro kända under namnet helsingerunor, emedan de nästan endast
förekomma i Helsingland.
I äldre tid voro runorna ristade i räta rader (s. 218); mot hednatidens
slut finner man sådant mera sällan, hvaremot inskriften i de flesta fall följde
antingen utmed stenens kant eller de konstmässiga ormslingor, med livilka i
synnerhet Svealands runstenar då så ofta pryddes.
Många runstenar lära oss känna icke endast namnet på dem som läto
resa minnesstoden och honom till hvars ära den restes, utan äfven hans
namn, som ristade runorna och högg de ofta om ovanlig konstfärdighet och
smak vitnande slingorna. Mest bekanta bland dessa äldsta nu kända svenska
konstnärer, om vi få begagna detta ord, äro Ypper (riktigare än Ubbe),
hvars namn finnes på nära 40 runstenar (fig. 425), Bale, Åsmund Kåresson,
Torbjörn Skald, Amunde med flere, hvilka alla hafva verkat i Upland och
angränsande trakter.
Ordet »runa» synes egentligen betyda hemlighet, och det betraktades
väl äfven länge som en underbar hemlighet, huru man kunde genom dessa
enkla streck meddela en annan sina tankar. Detta syntes så underbart, att
våra förfäder trodde sig hafva Odin sjelf att tacka för runorna, liksom han
äfven lärt menniskorna skaldekonsten. Men då man betraktade runorna på
detta sätt, låg det ock nära till hands att tillägga dem en hemlighetsfull
trollkraft, hvarför de äfven ofta användes till sådant bruk. Så läsa vi i
Eddan, huru en valkyrja lär Sigurd Fafnesbane att, om han vill seger hafva,
rista segerrunor å svärdets fäste och dervid två gånger nämna Ty1 2; att rista
1 D& man ej känner någon svensk uppteckning af dessa namn, anföras de här i den form
de hade på Island, hvilken form nära motsvarar den samtidiga svenska; inom parentes meddelas
ordeta betydelse. Y kallades fé (fä), h dr (urväder), & Jjurs (jätte) eller & J>om (en torn), 4* öss
(åinynning), reiö (ridt), K kaun (böld), J|C hagall eller hagl (hagel), 4* nand (nöd), I iss (is),
4” dr (år), H söl (sol), Y Tyr (Ty), bjarkan (björkfrukt), i 1 ögr (lag, vatten), Y maÖr (man),
-A yr (pilbåge). — De tre »ätter», i hvilka den yngre runraden liksom den äldre indelades,
uppkallades efter namnet på den första runan i hvarje ätt; den tredje hette således Tys ätt.
2 Vid Gilton i sydöstra England har man funnit ett anglosachsiskt svärd, å hvars fäste runor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
