Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i oktober, uppmanar Inge l, svearnes eller svenskarnes konung, att afsända
en biskop eller klerk till Roma, för att lemna upplysningar om landets brak
och folkets seder samt mottaga den apostoliska stolens uppdrag och
befallningar. I det andra brefvet, utfardadt af samme påfve (troligen 1081),
uppmanas Inge och Halsten1, »vestgötames konungar», att gifva tionde och i
hela riket påbjuda dess erläggande samt att ofta till den apostoliska stolen
affärda sändebud.
Mot slutet af århundradet utbröt ett krig med Norge, hvars konung
Magnus Barfod (1093—1103) genom härjande och brännande tvingade
in-vånarne på Dal att gifva sig under Norge. Han uppförde äfven på
Kållands ö (Qvaldins ö) i Venern, vid vestgötakusten, en borg, hvilken dock under
följande vinter intogs af konung Inge, som väl skonade besättningen, men
lät den aftåga utan vapen och skymfad. Magnus härjade sedan i
Yestergöt-land och underlade sig de till Göta elf närmast liggande bygderna. Två slag
utkämpades vid Fuxerna (helt nära Lilla Edet, vid Göta elf); i det ena
segrade norrmännen, i det andra götarne. Kriget slutade genom ett
freds-möte i Kunghäll (sommarn 1101), der icke blott konungarne Inge och
Magnus, utan äfven den danske konungen Erik Ejegod voro närvarande.
Fredsvilkoren voro, att hvar konung skulle hafva det rike som hans
företrädare egt, och till underpant på förlikningen skulle Magnus erhålla till
maka Inges dotter Margareta, som i anledning deraf fick tillnamnet
Fredkulla (fredsjungfru). Snorre Sturlasson, som förtäljer detta, tillägger:
»Man sade allmänt, att mer höfdingslika män än dessa tre hade man aldrig
sett. Inge var den störste och kraftigaste och tycktes vara den ståtligaste,
Magnus den dugtigaste och raskaste, Erik den fagraste; men alla voro frida,
stora och vältaliga.»
Kort efter detta möte upprättades 1103 af påfve Paschalis II en
erke-biskopsstol i Lund för de tre nordiska rikena, hvilka dock icke derigenom
fullkomligt befriades från det beroende, hvari de stått under de
hambuig-bremenska erkebiskoparne. Dessa, som vid flere tillfallen af påfvarne lått
stadfåstelse på sin myndighet öfver kyrkan i Norden, erhöllo nämligen af
påfve Calixtus II år 1123 ytterligare bekräftelse på sin öfverhöghet, och
då tvist härom uppstod mellan dem och erkebiskoparne i Lund, sändes från
Roma en kardinal för att undersöka tvisten, hvarefter påfve Innocentius
II genom ett i maj 1133 utfardadt bref återställer den hamburgska kyrkans
öfverhöghet öfver biskopsdömena i de nordiska rikena. I sjelfva verket
öfver-gick dock denna öfverhöghet inom kort fullständigt på den lundensiske
erke-biskopen, hvilken sedan förde titeln »Sveriges primas», en titel som han
behöll äfven långt efter det vårt land i kyrkligt afseende erhållit
sjelf-ständighet.
Inges dödsår är ej kändt, men sannolikt lefde han ej fullt tio år efter
mötet i Kunghäll. Till skilnad från sin efterträdare kallas han Inge den
äldre; den gamla svenska konungaläugden gifver honom det vackra vitsord.
1 Namnen utmärkas, såsom fallet ofta är i samtida bref, endast med begynnelscbokst&fverca.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
