Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att han »styrde Sverige med mandom och bröt aldrig den lag som antagen
var i hvaije landskap». Om den troligen före brodern aflidne Halsten heter
det der ej mindre godt, att han var »hofsam och godlynt; de mål som drogos
inför honom bättrade han, och derfor vardt Sverige sämre genom hans frånfålle».
Ungefår vid samma tid som Inge den äldre dog öfvertalade norske
konungen Eystein genom goda ord jemtländingarne att gifva sig under
Norge (omkring 1111); de hade dittills betalat skatt till den svenske konungen1.
Inge efterträddes af Halstens söner Filip och Inge den yngre; sjelf
hade väl Inge den äldre haft en son, Ragnvald, men denne hade
förmodligen dött före fadern. Filip dog redan 1118, och Inge var sedan ensam
konung till sin död (1125); han skall hafva blifvit förgifven i Östergötland -.
Båda bröderne skildras som stilla och fridsamma. »Sverige for väl medan
de lefde», heter det i den nyss anförda konungftlängden. Med dera
utslocknade Stenkils ätt på manslinien, men på qvinnolinien funnos flere
afkom-lingar af den samma, hvilka snart framträdde med anspråk på den svenska
tronen.
Under Inge den yngres sista tid företog norske konungen Sigurd
Jor-salafare år 1123 sitt förut (s. 267) omtalade korståg till östra Småland, dit
kristendomen ännu icke synes hafva spridt sig, oaktadt den långt förut predikats
i Värend. Till samma tid hör Botvids verksamhet för Södermanlands
kristnande, och ännu hade hedendomen mäktiga anhängare i Upland, der templet
i Upsala väl fortfarande var invigdt åt åsagudarne. Så sent som i slutet af
det tolfte århundradet funnos aflägsna trakter af Sverige, såsom de
nordligaste socknarna i Dalarna, hvilka ännu voro hedniska.
Mycken förvirring rådde i Sverige efter Inge den yngres död. En
Ragnvald Knaphöfde, enligt en uppgift son till Olof Näskonuug, valdes
af svear och östgötar till konung, men då han öfvermodigt red in i
Vester-götland, utan att gislan efter gammal sedvänja gifvits, vardt han af bönderne
ihjälslagen vid Karleby (nära Falköping) »för Jen sidvördnad han visat alla
vestgötar» (omkring 1130). Vestgötarne hade dessutom redan till sin konung
valt Magnns Nilsson, en son till Margareta Fredkulla i hennes senare gifte
ined den danske konungen Niels Svendsen. Magnus synes dock ej hafva tagit
sitt rike i besittning, utan varit mera angelägen om att försäkra sig om
Danmarks tron. Detta misslyckades emellertid. Sedan han lömskt låtit mörda
sin kusin Knud Lavard, stupade han i det blodiga slaget vid Foteviken
(Fotevig), nära Skanör i Skåne (1134). 1 2
1 På Frösön vid Ostersuad står en runsten, rest af en Östman Gudfastsson, hvilken i
inskriften omtalar, att han låtit kristna Jemtland. Stenen, troligen hörande till det elfte
århundradet, liknar genom den ormslinga hvari runorna äro ristade vida mera de svenska än de
norska runstenarna.
2 I Vreta klosterkyrka ses hans grafsten. Den iir dock ej frun tiden niirmast efter hans
död, utan — liksom de i samma kyrka liggande grafstenarna öfvcr Ragnvald Knaphöfde och Magnus
Nilsson — förfärdigad mot slutet af 1500-talet, genom konung Johan II 1:3 försorg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
