Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då Magnus i början af 1335 red sin eriksgata, utfärdade han i
Skara en forordning1, som bland annat innehöll, att konungen »till Guds
och jungfru Marias heder samt till sin faders och farbroders själaro» stadgade,
att intet barn, som födes af kristen fader eller moder, må vara eller kallas
träl, »ty såsom Gud befriade oss från hedendomeu, så hafver han ock gjort
<lem fria».
På hösten samma år firade Magnus sitt bröllop med Blanche af Namur,
en för skönhet och förstånd utmärkt qvinna, som på mödernet var beslägtad
med det franska konungahuset1 2. Följande vår fullbordades det redan 1321
aftalade giftermålet mellan konungens syster Eufemia och Albrecht af
Mecklenburg; och i juli 1336 kröntes Magnus och Blanche med stor prakt i
Stockholm, hvarvid konungen slogs till riddare af sin svåger Albrecht.
Magnus Eriksson var nu en af Europas mäktigaste konungar. Hans
välde sträckte sig från Öresund till Ishafvet, från Neva till Island och
Grönland. Det inre tillståndet i Sverige motsvarade likväl icke storheten af
konungens besittningar. Finanserna, redan från början i dåligt skick, förstördes
genom Skånes lösen, genom kostnaderna för konungens bröllop och kröning
samt genom den betydliga hemgift, som skulle utbetalas till Eufemias gemål.
Bland landets stormän herskade dessutom såsom ett minne från
förmyndarstyrelsens tid en för andra samhällsklasser i hög grad menlig sjelfrådighet.
I en märklig förordning, utfärdad vid ett råds möte i Skeninge
(november 1335) och beseglad af flere rådsherrar, klagar konungen sjelf öfver,
att under hans minderårighet många onda sedvanor uppstått till allmogens
tunga, hvilka han sedan förgäfves sökt genom böner och hotelser utrota.
Han påbjuder derför nu med sitt råd en allmän landsfred samt upplifvar
Magnus Ladulås’ förbud mot våldgästning och stadganden om
gästnings-pligtens ordnande och anläggande af »taverner» (gästgifverier) utmed de
större vägarna. Ingen skulle ega att med fulla vapen rida öfver landet, med
undantag för dem, som begått dråp och ännu ej derför erlagt ättarbot.
En sorglig skildring af tillståndet gifver konungen äfven i ett bref till
Södermanlands invånare (december 1336), der han säger, att man orättvist
beskylt honom för att icke vilja lösa sina tjenstemän från den skuld de
för-honom iklädt sig, och omtalar, huru han derför pantsatt sitt »mäktigaste hus
och stad» Kalmar med alla de land och ingälder som derunder ligga, sitt
hus Skällvik med hela Östergötland, derjemte Helsingland, Gestrikland,
Fiedrundaland, Dalarna, Nerike och Vermland, så ock i Kopparberget 500
mark silfvers ingäld årligen, samt åtskilligt annat, så att han för sina behof
hade q var endast den mindre delen af de årliga inkomsterna. Bref vet slutar
1 Denna förordning gälde egentligen Vestergötland och Vermland; i andra landskap fans förut
samma stadgande. Så i Upland, enligt hvars lag försäljning af kristen träl är förbjuden och
tral-domens ärftlighet afskaffad, såsom skäl hvartill Åberopas, att, »då Kristus vardt såld, löste han alla
kristna». — Före midten af 1300-talet kan träldomen anses vara alldeles afskaffad i Sverige.
2 Hon fick i morgongåfvn Lindholms slott vid Göta elfs mynning och Lödöse med
tillhörande fögderi samt Dal och Vermland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
