Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med den försäkran, att han icke utom i högsta nöd skulle tynga allmogen
med nya skatter, »ehuru somliga ville tvinga honom dertill».
I Skåne synes tillståndet äfven hafva varit betänkligt, och den mäktige
riddaren Jens Offesen, som innehade Lindholms slott, hade der till och med
vågat öppet uppträda mot konungen, ehuru han slutligen måste underkasta
sig och afstå slottet.
Magnus hade väl anhållit, att påfven ville bekräfta hans rätt till Skåne,
men i början af 1339 svarade påfven, att han ej utan föregående undersökning
kunde göra detta, hvilket svar måtte hafva kommit så mycket mera olägligt
for Magnus, som konung Kristofers son Valdemar Att erdag 1340 intog sin
faders tron, sedan den i åtta år stått tom, och nu började åter samla det
splittrade Danmark. Magnus lät derför samma år å nyo hylla sig af Skånes invånare,
och Valdemar, ännu för svag för att kunna göra sina anspråk gällande, måste
den 3 januari 1341 i Helsingborg formligen erkänna den mellan Magnus och
grefve Johann år 1332 afslutna öfverenskommelsen samt afstod till och med
mot 8000 mark silfver sin rättighet öfver södra Halland, Bjäre och Norra
Åsbo härad, hvarigenom de egentliga innehafvarne deraf, Knut Porses unga
söner, blefvo vasaller under sin halfhroder Magnus.
Då Valdemar ej långt derefter anföll Kallundborgs slott på Själland,
som tillhörde Magnus’ moder, och med tillhjelp af de tyska städerna kämpade
mot grefvarne af Holstein, hvilka innehade en stor del af landet, understödde
Magnus de senare, hvarigenom Liibeck och de andra tyska städerna ledo
betydligt afbräck i sin handel med Sverige och Norge samt i sitt indrägtiga
fiske på Skånes kuster, under det att Magnus i stället gynnade de
nederländska städerna. Väl blefvo holsteinarne och deras svenska hjelptrupper
slagna vid Kjöbenhavn (juni 1342), men Magnus kom för en summa af 7 000
mark silfver i besittning af det vigtiga stentornet derstädes. Kriget sträckte
sig äfven till Finska viken, der fiendtligheter omtalas mellan svenskarne i
Finland och danskarne i Estland. Dessa ingingo dock redan i maj 1343
stille-stånd med h varand ra, och sommarn samma år afslöt Magnus i Helsingborg
fred med de tyska »sjöstäderna» 1 och med Valdemar, hvarvid Magnus’ svåger
• furst Albrecht af Mecklenburg var närvarande, troligen som medlare.
Städerna genomdrefvo den vigtiga bestämmelsen, att alla nya af konungens
fogdar »mot rätt och gammal häfd» i Sverige och Skåne införda stadgar skulle
upphäfvas och alla äldre åt städerna gifna privilegier ega gällande kraft. De
båda konungarne ingingo med hvaraudra en beständig fred, och Valdemar
förband sig högtidligen att aldrig angripa Magnus eller understödja de tyskar
eller andra som kunde vilja anfalla honom; tjugufyra af båda konungarne
valda män skulle på hösten sammanträda i Varberg for att bilägga och
uppgöra alla tvistefrågor.
I Varberg möttes ock konungarne, åtföljda af en lysande skara andliga
och verldsliga herrar, och de öfverenskommelser som här träffades befäste
1 Dessa voro Liibeck, Hamburg, Rostock, Wismar, Stralsund och Greifswald.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
