Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lÖDades ofta på samma sätt. Länen, som ej voro ärftliga, utgjordes af ett
eller flere gods, hvilkas afkastning länsinnehafvaren mot vissa vilkor fick
uppbära, eller af skatterna och böterna i något visst område, stundom ett helt
landskap. Ofta måste konuiSgen gifva län som pant för skulder, som han ej
kunde genast betala. Den vanligaste skyldighet som ålåg en läntagare var
att vid anfordran tjena konungen med ett bestämdt antal krigare, åtminstone
oftast till häst. De vigtigaste länen voro naturligtvis de, som utgjordes af
ett slott med tillhörande område: innehafvaren af ett sådant län kallades
vanligen höfvidsman eller fogde1, och området fick slutligen namnet fögderi.
Lagstiftningen tillhörde under medeltidens äldre del ensamt det på
tinget församlade folket och lagmannen. Konungarne började dock snart att
utöfva inflytande härpå, och Magnus Ladulås förbehöll sig genom den
omkring 1285 gifna skeningestadgan att i sådana mål, som rättelse tarfvade
och ej förr voro i lag satta, med sina goda mäns råd stifta lag, hvilken dock
skulle »lysas upp för alla män», det vill säga föredragas på och godkännas
af tinget i det landskap, der den skulle gälla. En lag, som skulle gälla i hela
riket, måste således antagas särskildt på alla lagsagornas ting.
Det dröjde länge, innan lagarna blefvo nedskrifua. Hvarje landskap hade
sina egendomliga rättssedvänjor, som mer eller mindre skilde sig från andra
landskaps och som lefde i folkets och särskildt i lagmannens minne; denne
var en lefvande lagbok och skulle årligen föredraga lagen för folket. För att
lättare iliågkommas voro också lagbuden ofta rimmade efter forntidens art
{alliteratiou, s. 358). Yäl hade traditionen på 1200-talet att förtälja, huru
både Lumb i Vestergötland och Viger den vise i Upland redan under
hednatiden samlat och upptecknat dessa landskaps lagar, men man har icke
någon lemning af dessa uppteckningar, hvilka, om uppgifterna äro riktiga,
måste varit gjorda med runor1 2. Deu äldsta till vår tid bevarade svenska lag
är Vestergötlands, af hvilken vi hafva en redaktion, som i sitt nuvarande
skick förskrifver sig från början af 1200-talet, samt en yngre redaktion från
slutet af samma århundrade. Vid sist nämda tid och under de första
årtiondena af 1300-talet hafva de andra landskapslagarna blifvit upptecknade i det
skick vi nu hafva dem 3. Endast två af dem, Uplands och Södermanlands,
hafva kunglig stadfåstelse; om den förra se här ofvan (s. 428), den senare
stadfästes år 1327.
I äldsta tid dömde det på tinget församlade folket sjelft, och först små-
1 Ursprungligen ndvocntus. fogat, fogde. Samma ord som advokat.
2 Den nldstn svenska uppteckning af något lagbnd man nu känner är ett stadgande om
tionde, inristadt ined runor på en jernring i Forsa kyrkodörr, Helsingland. — Af Skånes lag finnes
<?n helt och hullet med runor skrifven handskrift på pergament från senare hälften af 1200-talet
3 Utom vestgötalngen finnas nu följande lnndsknpslagar, mer eller mindre fullständiga:
Hei-singlands, Uplands, Södermanlands, Vestmaulands, Östergötlands, Tiohärnds (Smålands), Gotland* oeb
Skånes (ungefär samtidig med deu äldre vestgötalagen). Helsingland hörde vul till Uplands lagsaga,
men hnde särskild lag, som gälde för hela Norrland och Lappmarkerna. Af Tiohärada lag har man
nu endast »kristnubnlkcn» qvar. Dessutom omtalas i samtida handlingar Nerikes och Vermlands
lagar, men de nro häda förstörda. Oland synes ej hafva haft egen Ing, ehnru ön hadc egen lagm*n.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
