Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1 kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gångare, bugade sig för general Webb, vilken gjort dem
sällskap till blockhusets dörr, och red sedan med sitt sällskap
långsamt bort mot den norra ingången till förskansningarna. Den
indianske löparen gick före som vägvisare.
Den unge officeren var major Duncan Heyward, hans
ledsagarinnor voro den gamle general Munros döttrar. Deras namn
voro Cora och Alice, och den sistnämnda av dem den unge
officerens trolovade.
”Skall indianen vara vår förare, Duncan?” sporde Alice,
i det hon ängsligt såg på majoren med sina sköna, blå ögon.
”Jag hoppas, att du noga känner honom, annars skulle du väl
inte ha vågat betro honom våra liv?”
”Ja, jag känner honom väl, kära Alice”, svarade Duncan.
”Han kom på ett besynnerligt sätt till oss. Din far var med,
och han var synnerligt hård mot den stackars vilden – men jag
erinrar mig icke längre de närmare omständigheter, som voro
förbundna härmed. Det är ju nog att veta, att han nu är vår
vän.”
”Har han varit min fars fiende, litar jag ännu mindre på
honom!” utbrast Alice, vilken nu blev allvarligt rädd. ”Du
skall inte låta honom vara vår vägvisare, Duncan.”
Major Heyward smålog.
”Lita på mig, Alice, om du inte kan lita på honom”, sade
han sorglöst. ”Nu stannar han. Förmodligen äro vi nu vid den
hemliga väg, vi skola följa.”
Majorens förmodan besannades. Indianen pekade tyst på ett
snår vid sidan av vägen, och där visade sig en smal, oansenlig
stig, på vilken Duncan utan betänkande red in.
”Vad menar du om indianen?” frågade Alice sin syster Cora,
vars svarta hår och mörka ögon bildade en sällsam motsats till
systerns blonda lockar: ”är du inte rädd för honom?”
”Skall jag misstro honom för hans röda färg och för att
hans uppfostran är olik vår?” frågade Cora. ”Du skall inte
frukta någonting, syster!”
Alice betänkte sig nu icke längre. Hon gav sin häst ett rapp
med ridspöet och satte raskt in i småskogen. Cora följde henne.
I början tillät den smala stigen dem icke att föra något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
