- Project Runeberg -  Den siste mohikanen /
6

(1932) [MARC] Author: James Fenimore Cooper - Tema: Children's books
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1 kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

samtal, och då den vidgades på bredden och major Heyward höll
in sin häst för att inleda en konversation med de båda systrarna,
avhölls han därifrån genom det avlägsna ljudet av hovslag, vilket
kom från samma stig, på vilken de färdades. Han stannade
hästen, och alla de övriga följde genast hans exempel.

Det dröjde icke länge förrän ett föl blev synligt och kort
därpå visade sig mannen med flöjten. Utan vidare slöt han sig
till sällskapet, ehuru major Heyward mottog honom med rynkad
panna.

”Söker ni någon?” frågade den unge officeren stolt. ”I fall
ni ämnar er till sjön, så har ni ridit vilse väg; den ligger en halv
mil bakom oss.”

”Det är riktigt”, svarade främlingen vänligt och utan att låta
skrämma sig av det kyliga mottagandet. ”Jag föredrar dock att
resa i ert sällskap, ty jag räknar på ett angenämt samtal.”

”Det må jag säga är ett egendomligt beslut”, utbrast major
Heyward, vilken kände sig halvt försonad av den främmandes
öppna väsen. ”Vem är ni?”

”Jag heter Gamut, David Gamut”, svarade mannen, ”och
är icke annat än en oskyldig sångare, som kväder den högstes
pris.”

”Alltså, en appoloson!” utbrast Alice muntert. ”Jag tar
honom under mitt beskydd och befaller, att han skall resa i vårt
sällskap.”

Major Duncan gav småleende efter för sin älskvärda bruds
önskan, och hela sällskapet fortsatte sin för ögonblicket avbrutna
resa.

”Det gläder mig, att jag har träffat er”, sade Alice till
psalmsångaren David Gamut. ”Nu kunna vi ju förkorta vägen
med sång, och det skulle vara mig synnerligen kärt, om ni ville
ge mig ett bevis på er konst.”

Gamut tog genast en liten notbok och den förut omnämnda
flöjten upp ur väskan, satte instrumentet till munnen,
frambringade genom den en hög, skrikande ton samt började därpå
sjunga en sång, i fulla, livliga och melodiska toner, vilka stodo
i en egendomlig motsats till hans vanskapliga figur. Medan han
sjöng, höjde och sänkte han sin högra hand i regelmässig takt,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:39:43 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mohikan/0006.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free