- Project Runeberg -  Den siste mohikanen /
7

(1932) [MARC] Author: James Fenimore Cooper - Tema: Children's books
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1 kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

så att det nästan såg ut, som om en lång vana hade gjort detta
komiska ackompanjemang nödvändigt. Det oaktat lyssnade
Alice med den största uppmärksamhet till de härliga toner, vilka
kommo henne att förgäta allt annat; men major Heyward
avbröt sångaren med orden:

”Om än ingen fara skulle lura på oss, bjuder dock vanlig
klokhet, att vi resa under tystnad genom denna skog. Jag ber
er därför, herr Gamut att gömma er sång till ett lämpligare
tillfälle.”

Sångaren teg och Alice sände sin följeslagare en vänlig
blick till tacksamhet för hans omsorg.

Raskt gick resan vidare, och alla gladde sig över den
präktiga skogen, utan att akta på huru tiden hastade undan, tills
solen slutligen var nära att gå ned och kastade sina strålar i
sned riktning genom trädens lövverk. Nu äntligen började även
major Heyward fatta misstankar mot den indianske vägvisaren
och gjorde honom några frågor, vilka denne dock besvarade
obestämt och undvikande. Han påstod att han tagit miste om
vägen och nu sökte hitta till fort Henry. Detta var allt, den
unge officeren kunde avlocka vilden. Han lät sina blickar noga
överfara trädens och buskarnas grenar för att om möjligt
upptäcka något som kunde vara av misstänkt art. Plötsligt vände
han sitt huvud mot ett tätt snår och fäste sedan blicken skarpt och
genomträngande på föraren, vilken fortsatte sin gång med
oförändrat allvar. Strax därpå smålog dock den unge mannen, då
han trodde, att han misstagit sig och tagit ett glänsande skogsbär
för en dristig, fientligt sinnad vildes tindrande öga. Han red
vidare och började på nytt samtala med systrarna, ett samtal
som han avbrutit ett ögonblick vid den syn, han trott sig se.

Major Heyward hade emellertid gjort orätt däri att han om
ock endast för ett ögonblick, uraktlät den honom åliggande
vaksamheten. Sällskapet hade ej kommit många steg från snåret,
då grenarna försiktigt böjdes åt sidan, och ett ansikte, så käckt
och trotsigt, som vildhet och otyglade lidelser kunde göra det,
kom till synes, blickade efter de resande som hastigt avlägsnade
sig. Det kom ett triumferande uttryck i skogsbons mörka
ansikte, då han såg efter sina utsedda offer, vilka fortfarande

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:39:43 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mohikan/0007.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free