Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1 kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som de stumma skogarna här, vad som än må hända, och för
det andra skolen I aldrig förråda det ställe, dit jag vill föra
eder.”
”Vi skola ärligt fullgöra båda dessa villkor”, svarade
Heyward bestämt.
”Nå väl! Följ då med, ty den tid vi spilla är lika dyrbar
som hjärteblodet för en sårad hjort.”
Tysta och utan vidare dröjsmål, begåvo sig allesamman
genom skogen till stranden av en flod, där Falköga lät de resande
stiga av sina hästar.
”Vad skola vi taga oss till med dem?” brummade han och
pekade på hästarna. ”Om vi låta dem bliva här, skola de röja
oss för mingoerna.”
”Låtom oss taga betslen av dem och försätta dem i frihet”,
sade Heyward.
”Nej, det är bättre att vilseleda slöddret och inbilla dem,
att de måste hava raska hästar, om de skola kunna hinna oss.
Men tyst! Vad är det, som rör sig där i snåret, Chingachgook?”
”Det är fölet.”
”Ja, det måste i alla händelser dö”, sade Falköga och grep
djuret, som förgäves sökte att komma undan, i manken. ”Uncas,
din pil!”
”Ack, låt vara!” utropade fölets ägare. ”Låt det oskyldiga
djuret vara. Det skall icke göra någon skada.”
”När människor måste slåss för livet, får man ej räkna så
noga med ett djur”, svarade Falköga med dystert allvar. ”Lägg
pilen på bågen, Uncas, och sikta väl!”
Knappt hade han sagt detta, förrän det sårade fölet sprang
i höjden och strax därpå tumlade omkull. Chingachgook sprang
fram och stötte sin långa kniv i dess bringa, varpå han kastade
det stackars djuret i floden, vars böljor snabbt virvlade det bort.
Denna skenbarligen grymma handling var blott vad nödvändig
försiktighet krävde, men gjorde dock ett starkt intryck på
åskådarna. Systrarna trängde sig darrande upp till varandra,
och även Duncan kände en kall rysning ila genom sina lemmar.
Emellertid förde indianerna hästarna över floden och dolde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
