- Project Runeberg -  Den siste mohikanen /
12

(1932) [MARC] Author: James Fenimore Cooper - Tema: Children's books
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1 kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


”Vad detta är, kan ingen av oss säga, ehuru Chingachgook
och jag genomströvat dessa skogar i över trettio år. Jag trodde
ej, att det kunde givas något skrik, från en indian eller ett djur,
som mitt öra ej hade hört. Men detta ljud har lärt mig, att jag
blott är en inskränkt och inbilsk människa.”

”Var det inte krigarnas stridsrop, varmed de ville injaga oss
fruktan?” frågade Cora.

”Nej, detta var hemskare, fasligare. Det var ett övernaturligt
ljud. Hade ni bara en gång hört indianernas krigstjut,
skulle ni aldrig förväxla det med något annat. Nå, Uncas”,
sporde han den unge hövdingen, som just inträdde i hålan, ”vad
har du sett?”

Uncas svarade kort på sitt modersmål och Falköga skakade
förargad på huvudet.

”Därute finns det ingenting att upptäcka”, fortfor han, ”och
vårt gömställe ligger ännu i mörker. Gån nu in och läggen er
till vila alla, som behöva sova. Innan solen går upp, måste vi
åter vara på benen och hava tillryggalagt ett gott stycke av vägen
till Fort William Henry, innan de lömska mingoerna gnuggat
sömnen ur ögonen.”

Cora föregick de andra med gott exempel och ådagalade en
fattning, som visade den rädda Alice hur nödvändigt det var
att lyda. De unga flickorna försvunno, och Falköga sade
allvarligt:

”Under det damerna sova, skola vi hålla vakt på klippan
och hoppas, att ni gör oss sällskap, major.”

”Ja, naturligtvis, om än faran vore aldrig så stor”, svarade
Heyward raskt och bestämt.

”Ja, stor är den nog!” genmälte Falköga högtidligt. ”I
trettio år har jag lyssnat till alla skogarnas ljud som en man,
vilkens liv och död beror av hans hörsels skärpa. Inte panterns
tjut, ingen trastens drill, ingen uppfinning av mingoerna har
förvånat eller skrämt mig, men det ljud, som vi hörde nyss, kan jag
ej förklara, och mina vänner mohikanerna kunna det lika litet.
Det måste vara en varning, som gäller oss.”

”Något ovanligt är det i alla händelser och vi måste vara

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:39:43 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mohikan/0012.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free